Lucka 21

Nu öppnar jag lucka 21 i julskafferiet.

Och på denna årets kortaste dag, som alltså har årets längsta natt, visar luckan passande nog just - Natt.

Natt är både en tröstevisa och en filosofivisa. En tröstfilosofivisa kanske.

Skriven i samma veva som En av oss (lucka 17), i ett behov av att skriva om något annat än romantisk kärlek. Under den här tiden gick jag och funderade en hel del på hur saker och ting hängde ihop, medan jag själv försökte få vardagen och livet att fungera. Det var väl inga sensationella insikter jag drabbades av - tankarna rörde sig snarare runt trösterika bekräftelser, ungefär som en snäll röst som talar om att det nog ska bli bra till slut i alla fall. Att livet går vidare trots motgångar och sorger. Oavsett hur jag mår kommer solen gå upp på morgonen, årstiderna kommer och går och allt upprepar sig i det stora även om  det hela tiden händer nya saker i det lilla.

Det var inte så att jag bestämde mig för att skriva en visa om allt det här jag gick och tänkte på - snarare var det visan som kom till mig av sig själv. Kanske jag bara råkade vara beredd och ha sinnena öppna när det var dags? Hur det nu var med den saken så blev visan klar på en dag. Melodin kom tillsammans med refrängens text. Och sen kom titelordet: Natt.
Jag bestämde mig för att koncentrera mig på just natten som en passage från den ena ytterligheten till den andra. Natten med sömnlöshet och grubblerier, och aldrig tänker man så märkliga tankar som just i vargtimmen. Så jag sökte efter motsatspar: mörker/ljus, vanmakt/hopp, smärta/tröst. Och de fick sedan bilda stommen för varje vers. Att visan skulle få tilltalet 'du' var också givet från början, det var som att den redan hade bestämt sig för att vara en tröstevisa. Men första och sista versen skulle vara lite annorlunda i tilltalet än de andra, det visste jag också, så inledningen är mer allmän, överskådlig och slutet mer konkluderande. Från början hade jag en vers till, med motsatsparet fel/förlåt, men texten i den versen blev så specifikt inriktad på enskilda händelser att jag bestämde mig för att ta bort den.

Natt skrevs 1999. Fem år tidigare hade Posten haft en kampanj som hette "Skriv till dig själv" där man fick möjlighet  att skriva ett brev som man sedan skulle få skickat till sig efter 20 år - det blev alltså nu i år som runt 20.000 svenskar fick ta del av sitt 20 år yngre jags tankar och förhoppningar inför framtiden och jämföra drömmarna med verkligheten. Jag var inte en av dem. Lite trist kanske, men jag har ju mina gamla dagböcker att gå tillbaka till. Jag har rätt bra koll på hur jag tänkte för 20 år sedan och till och med ännu längre tillbaka, även om jag inte minns allt så kan jag som sagt kolla upp det mesta.  Däremot skulle jag gärna göra den där tidsresan omvänt, om det gick.

För som vuxen har jag många gånger tänkt på att jag skulle vilja gå tillbaka i tiden och berätta för mitt yngre jag att det ordnar sig. Det blir bra. Du duger. Det finns en plats för dig där du passar in. Det ordnar sig. Du blir glad igen (med risk förstås för att det skulle bli som i Fucking Åmål*, men i alla fall). All den oro och alla de dumma tankar jag gick och bar på som tonåring och ung vuxen och inte visste vart jag skulle ta vägen med - tänk om jag hade kunnat få lite hjälp av mitt äldre jag!
Fast jag minns faktiskt en gång när det kanske hände, när jag var tretton fjorton år.  I en känslig ålder och en känslig situation, när jag stod och tittade mig i spegeln och bara hatade allting. Allt var fel och jag var fulast i världen. Speciellt munnen var ful, stor och med tjocka läppar. Hopplöst. Och då hörde jag en röst - inom mig? nånstans i alla fall, och det var inte en röst jag kände igen - som tydligt och klart sa:
- Du kommer att växa i ditt utseende.
Bara sådär. Och bara det. Jag kommer ihåg att jag kände mig lite tröstad just då. Även om jag sen glömde bort den där rösten och vad den sagt och under årens lopp hann med att ganska många gånger beklaga mitt ansikte och min kropp. Tills jag en dag var vuxen och kunde konstatera att jag faktiskt hade vuxit i mitt utseende och till och med kunde tycka om det jag såg i spegeln. Och tycka om mig själv.

Tillbaka till Natt. Den skrevs som sagt nästan i par med En av oss. Men där slutar likheterna. En av oss åkte in i låtskafferiet och stannade där, medan Natt tog sig vidare från demostadiet och hamnade på min debutskiva 2007.
Och hade jag haft mitt äldre jag till hands 1983 när jag nästan spelade sönder FJKs LP Kungens Kobra så hade jag kunnat berätta för mig själv att det skulle komma en dag när mina idoler faktiskt skulle vara med och sjunga på min skiva, i en låt jag skrivit själv. Fast det hade jag förmodligen inte trott på. Men så blev det i alla fall, och det är den inspelningen du kan höra här.
Det fina arrangemanget är gjort av Gunnar Nordén, som också har producerat hela skivan (och mina andra skivor med för den delen). Gunnar medverkar på gitarr och bas, Mats Persson spelar trummor och Niklas Sundén dragspel. Och i kören hör du förutom Anders Forsslund, Christer Jonasson, och Mats Klingström från FJK även Maria Lindström, Anna Eriksson Bernhorn och Lolita Ray.

Jag tycker så mycket om den här visan. När jag lyssnar på den kan jag fortfarande upptäcka nya saker i arrangemanget. Och den är en källa till tröst.
Så vem vet - kanske det inte var så att visan kom av sig själv? Den kanske helt enkelt blev skickad till mig av mitt mycket äldre jag...

Foto: Gunnar Nordén.

*) Här syftar jag på scenen i filmen Fucking Åmål när Agnes är förtvivlad och ligger på sin säng och hennes pappa tafatt försöker trösta henne med att säga att det blir bättre sen, när hon blir vuxen. Och Agnes replikerar: "Jag är hellre glad nu än om 25 år!"