Lucka 4

Nu öppnar jag fjärde luckan i julskafferiet.

Och öppnar också för en ny genre: popdängan!

Du måste kyssa mig nu skrev jag på senhösten 1998 i ett glädjerus. Jag hade spelat in min första demo, debuterat som singer/songwriter och haft min första egna visföreställning på Mosebacke.
Tänk bara, Mosebacke! Nu kunde vad som helst hända.
Hela världen låg öppen. Tänkte jag. Eller i alla fall Sverige. Eller Stockholm. Eller...ja, studion i alla fall. Där tillbringade jag så mycket tid jag kunde. Och låtarna rann ur mig.
Ett glädjerus, det var det.

När jag gick på Teaterverkstan i mitten på 80-talet, då skulle vi ha en kabaré och till den skrev jag en scen. En kortpjäs. Ett drama. Ni vet, dagen efter kvällen före och han och hon sitter mitt emot varandra vid frukostbordet och försöker prata. och det är precis så blygt och försiktigt som det kan vara vid såna tillfällen - man skulle vilja säga:
- Jag tycker om dig!
Men allt man får fram är:
- Kan du skicka sockret?
Precis en sån scen var det jag skrev, och så la jag till två extra personer som fick stå i kulisserna och prata.
Och han och hon satt där vid frukostbordet och sa "Kan du skicka sockret?" och "Vill du ha mer te?" och så vidare, och så från kulisserna fick publiken höra deras tankar ("Nu tittar hon bort. Hon ångrar sig säkert!" och "Varför vågar jag inte säga nåt! Gud vad feg jag är..."). Det blev ganska roligt och lite sorgligt och gulligt också.
Och på slutet när hon sa:
- Vi kanske ses nån gång...(fast man hörde hennes tanke från kulissen: Jag vill inte gå!) och gick med myrsteg mot dörren så skrek hela publiken:
- Neeeej!!!!
Det var ett riktigt drama.*

Kanske jag hade den där scenen kvar i bakhuvudet när jag skrev låten. Det började (som det gör ganska ofta) med en enda rad. Och den där raden var som en smäll, eller en tankebubbla i en seriestrip: Du måste kyssa mig nu!
Jag tuggade på den i några dagar tills resten av texten bara kom farande.
Det blev en hel berättelse, ett drama.
Enligt vismallen, som Lars Forssell lär ha sagt:
- En bra visa ska vara som en hel berättelse, på tre - fyra minuter.
Så okej, kanske är det en visa i alla fall. Men en popdängevisa då.

Vi gjorde en demo i studion, och i samma veva spelade vi in På botten och en låt till. Och sen hände ingenting mer, förutom att demon skickades runt till olika förlag och skivbolag utan annat resultat än några trevliga brev som följde med cd:n som kom i retur. Nån mer inspelning blev det aldrig.

Men på scenen, där fick den liv!
Först i Den Mänskliga Faktorn på Scalateatern i Stockholm vintern/våren 2000 där den sjöngs av Margareta Hjern, fantastisk skådespelerska och min gamla kurskompis från Teaterverkstan.
Därefter med hjälp av Lill-Britt Siv, det fantastiska nyschlagerbandet som höll igång mellan 2003 och 2008 - Maria Lindström, Lolita Ray, Anna Eriksson och jag spelade oss igenom praktiskt taget hela Sverige och södra Finland.
Och sedan hamnade den i skafferiet.

Jag har faktiskt tänkt många gånger att jag skulle vilja göra en video till den här låten, helst en tecknad film. Men just nu och här får det räcka med bilden av min egen mun, photoshoppad i olika färger, som en seriestrip. Sen får vi se...

Musikerna som medverkar på inspelningen är Rickard Nilsson (keyboard), Jerker Eklund (gitarr), Bosse Bjerkerot (bas) och Andreas Eriksson (trummor). Rickard Nilsson svarar också för produktionen.

*) Jodå, det slutade lyckligt - de fick varandra!