Lucka 6

Nu öppnar jag sjätte luckan i julskafferiet.

Och öppnar också för ännu en ny genre: Dansbandslåten!

Störst av allt har jag hittat längst in i låtskafferiet. Den är skriven i slutet på 1980-talet, under perioden då jag jobbade med Stockholms Operettensemble.

En otroligt rolig och lärorik tid, även om den är snudd på osannolik - aldrig hade jag väl i min vildaste fantasi trott att jag skulle vara med i en operett! Vi spelade Emmerich Kalmáns "Cirkusprinsessan" hela hösten 1988 på Jarlateatern i Stockholm, och i januari 1989 drog vi iväg på turné.
En av de andra nya i ensemblen var en Örebro-tjej som hette Siw-Marie Andersson. Utbildad vid såväl Kungliga Musikhögskolan som Operahögskolan, Jenny Lind-stipendiat... och med dolda talanger och böjelser: en hängiven och fenomenal joddlerska, och en lika hängiven dansbandsfantast, med drömmar om att själv sjunga dansbandslåtar en vacker dag.

Det där med dansband verkar för övrigt ha varit ett tema för oss dansare/korister - förutom Siw-Marie fanns även Gitte Tinglöf Källman med i gänget. Hon och hennes man Tomas skulle några år senare bilda bandet Joyride och skörda stora framgångar på danslistorna och på dansgolven runtom i Sverige. Under den här perioden skrev Gitte och Tomas låtar ihop, och en dag kom hon glädjestrålande till logen på Jarlateatern och berättade att det hade hänt något fantastiskt - de hade fått några dansbandslåtar antagna av ett förlag! Vi andra gratulerade förstås, och vi var glada för Gittes skull. Men inom mig pyrde en liten avundslåga: Det där skulle jag också vilja göra.

Och jag fortsatte att fundera på det där att skriva låtar som kunde bli antagna av förlag, och vips hade jag skrivit några stycken. Inte visste jag hur jag skulle gå vidare med dem, jag hade varken resurser att spela in dem eller någon som skulle kunna sjunga dem. Så Störst av allt hamnade med sina kompisar i låtskafferiet, eller byrålådan som det hette på den tiden innan jag visste att det skulle bli ett skafferi.

Jag slutade i Operettensemblen, saknaden efter min lille pojke höll på att göra mig tokig så efter ett år sa jag tack och adjö till turnélivet och började läsa talböcker igen.
Och Störst av allt låg där den låg utan att göra något större väsen av sig.
Men Operettensemblen var inte ett avslutat kapitel - redan säsongen därpå fick jag göra inhopp i "Csárdásfurstinnan", och ytterligare några år senare delade Siw-Marie och jag på rollen som piccolon i "Vita Hästen". Då hade Siw-Marie hunnit tänka ännu mer på det där med dansbandssångeriet...

Och för att göra en lång historia kort så spelade hon så småningom in Störst av allt och några av mina låtar i Studio Eastman. Bosse Bjerkerot arrangerade och producerade. Jag var med och lyssnade. Väldigt roligt var det!

Siw-Marie Andersson. Klicka på bilden så kommer du till hennes hemsida.

Och det roligaste av allt var att jag sen ringde till förlaget Warner-Chappell, skickade in demon - och de tog låtarna direkt. Den där avunden blev alltså till en positiv kraft som gav något gott.

Så, varsågoda - här kommer en låt till lördagsdansen!