Lucka 8

Nu öppnar jag åttonde luckan i julskafferiet.

Den första snön är en visa om saknad.

Under 2006 hade jag tillsammans med Gunnar Nordén och ett gäng fantastiska musiker och sångare spelat in tolv låtar till det som skulle bli mitt debutalbum. Det mesta var klart, Gunnar höll på med mixningen och releasedatum var bestämt till mars 2007. Jag var så glad och stolt och nöjd och förväntansfull - men ändå skavde det, det kändes som att något fattades.

Under hösten hade jag upptäckt en sångerska och låtskrivare som snabbt blev en favorit: Regina Spektor. Hennes album "Begin to hope" lyssnade jag på varje dag. Och en dag i köket precis när låten "Summer in the city" hade tonat in och börjat, med det stilla pianoackompanjemanget och raden "... I start to miss you, baby sometimes..." kom, så hände det nånting.

Drygt två år tidigare hade min dotters pappa hastigt och oväntat dött. Vi levde inte tillsammans, vi hade inte gjort det på över tio år, men i vår gemensamma historia fanns i grunden en stark kärlek, det som fått oss att bestämma oss för varandra och det som fått vår dotter att komma till oss. I juni 2004 gick han bort. Ingen av oss hann säga farväl. Det blev inte tid för frågor eller förklaringar eller förlåt. Han försvann bara.

När någon som stått nära går bort är det lika mycket är det en del av en själv som försvinner. För vi speglar oss ju i varandra, vi blir ju synliga också genom varandra. Och den som du har varit i en annan människas ögon och upplevelser - när den människan inte är här längre, då försvinner just den delen, just den nyansen av dig själv. För mig handlar sorgen om att vänja sig vid saknaden. Både av den som gick, och av den del av mig själv som försvann.

Så jag försökte vänja mig vid saknaden. En natt hade jag en dröm där jag mötte honom i ett öde land, och tog farväl av honom. Regina Spektors ord i sången den där dagen i köket öppnade en dörr och gick in i mig. Senare samma dag skrev jag visan. Och jag visste att här hade jag pusselbiten som jag tyckte hade fattats i arbetet med mitt album.

Vi spelade in den en novemberdag. Per Rosenius på flygel och Mats Qwarfort på munspel och Gunnar Nordén vid inspelningsbordet.

Och precis som jag skrev, så blev det. Jag har vant mig vid saknaden.

Foto: Lolita Ray.