Lucka 13

Nu öppnar jag trettonde luckan i julskafferiet.

Och öppnar för ytterligare en ny genre: Schlagervisan eller Visschlagern!

Vem jag är (på stockholmska: Vem jag e) är det inte många som har hört. Den finns inte utgiven på skiva, och den har har aldrig tidigare framförts offentligt. Förrän nu.

Visan är skriven någon gång 1998 eller 1999. Det började med att jag satt vid pianot och bara klinkade lite, inte med någon allvarligare tanke i huvudet än att trycka ner tangenterna och höra hur de lät, var för sig och ihop. Ungefär så. Ren lek alltså. Ackordföljder, toner. Rätt som det var hittade jag en ackordföljd som var speciell och klang till inuti. Och samtidigt kom raden: Du ska få veta vem jag är.

Jag fick en bild i huvudet, av en sen natt/tidig morgon i en stad. Ett fönster på glänt, och ljud från världen utanför - en kyrkklockas slag, några enstaka bilar som susar förbi på tomma gator. Kanske några fåglar som börjat vakna till. Men annars tyst och lugnt. Genom fönstret syns en bit av himlen som långsamt ljusnar. Någon som har varit vaken en stund ligger och funderar på det som har hänt. Lugn och värme, och någon sorts andlöshet som inte är förväntan utan mer en förundran och en visshet.

Sedan gick det ganska snabbt att skriva både texten och musiken. Den där första ackordföljden som satte igång det hela, det var introt förstod jag. Och ska jag försöka hitta ett namn på just den här Låtskrivarmetoden så får det bli Klinkmetoden eller Lekmetoden. Jag har skrivit många låtar på det här sättet - när fingrarna råkat trycka ner tangenter som plötsligt och oväntat öppnat en dörr till en bild eller några ord eller en idé. När det bara är lek och inga krav.

Vi spelade in en demoversion, Bosse Bjerkerot och jag. Jag skickade den till förlaget (kalla handen 1) och till Melodifestivalen (kalla handen 2). Sen åkte den in i låtskafferiet och där har den legat gömd och glömd och väntat på att få komma fram. Och nu är det dags.

Jag hade glömt hur mycket jag tyckte om den här visan. Jag tycker om den fortfarande. Och kanske hittar jag någon gång någon som vill sjunga den.

Bilden är från Paris. Där finns det hustak och kyrkklockor, förundran och magi.