Nu öppnar jag fjortonde luckan i julskafferiet.
Tid är en vänskapsvisa.
Våren 1983 var jag 24 år och hade hunnit prova på en mängd yrken redan: sjukvårdsbiträde, kassörska på Konsum, försäljerska i presentbutik, lärarvikarie i grundskolan och på gymnasiet, annonsmottagare på Dagens Nyheter, originalare på annonsbyrå, placös på Berns Salonger, servitris på Magnus Ladulås och andra restauranger - och förmodligen några fler jobb som jag har glömt vid det här laget. Jag hade utbildat mig till projektledare på Berghs. Jag hade gått på Konstfacks kvällsskola och tecknat kroki och målat. Jag hade varit i Israel och jobbat på kibbutz i ett halvår och blivit en hejare på att mjölka kor och sköta om kalvar. Jag hade dansat jazzbalett, karaktärsdans och klassisk balett. Jag hade gått en kurs i scenframställning och akrobatik på Studiefrämjandet. Jag hade gått på Tillskärarakademin och lärt mig mönsterkonstruktion och tillskärning.
Och så hade jag sjungit, men det räknade jag inte riktigt som ett yrke. Det hade jag ju alltid gjort, liksom. Nu jobbade jag på annonsbyrå som originalare - och lite extra på Magnus Ladulås ibland.
Nånting sökte jag, nånting längtade jag efter. Jag visste bara inte riktigt vad.
Så fick jag reda på att det skulle bli en extraintagning till Kulturamas Musikallinje. Man hade fått några avhopp och hade nu två extra platser till årskurs två som skulle börja till hösten. Jag bestämde mig för att söka, även om jag visste att det skulle bli väldigt svårt att ta sig in eftersom de nya behövde ha samma kunskapsnivå som de som gick första året nu.
Intagningen hölls i maj, i Kulturamas lokaler på på Kungsholmen. Vi var ett tjugotal förhoppningsfulla som gick igenom audition i dans, sång och teater, både individuellt och i grupp. Det var långa väntetider mellan de olika momenten, och under den tiden hann vi med att prata en del med varandra. En av de som sökte var Annika. Hon var ursprungligen från Värmland och hade efter gymnasiet bott i USA under en period men nu bodde hon med sin pojkvän i Göteborg. Hon hade läst psykologi på universitetet men ville helst hålla på med teater och sång. Vi var jämngamla. Vi fick bra kontakt med varandra och det hjälpte en del mot nervositeten att prata om annat än själva antagningsprocessen.
Det var en lång dag. Till slut var vi klara, och efter en stunds ytterligare väntan fick vi reda på vilka som hade blivit godkända. Jag minns inte om det var en eller två som hade passerat nålsögat, men det var varken Annika eller jag i alla fall. Vi kramade om varandra, sa hej då och sen åkte Annika tillbaka till Göteborg och jag promenerade till min lägenhet på Regeringsgatan.
Den där dagen i maj satte igång nånting - jag hade äntligen på riktigt bejakat min längtan till teatern och musiken som legat undangömd djupt inne i mig och som jag varken vågat erkänna eller ta fram i ljuset och titta på ordentligt. Nu gick den inte att stoppa. Jag anmälde mig till Teaterverkstan vid Folkuniversitetet - efter lite detektivarbete och synnerligen ovetenskapliga undersökningar hade jag förstått att det var den bästa förberedande utbildningen. Sen tänkte jag mig vidare - kanske till Scenskolan.
Utbildningen var på halvtid. Det fanns två grupper på förmiddagarna och två på eftermiddagarna. Jag hade fått plats i en av förmiddagsgrupperna och skulle träffa mina blivande klasskamrater på introduktionen på skolan en måndag klockan 9. Utanför porten på Nybrogatan var det en mindre folksamling och plötsligt såg jag någon jag kände igen: Annika! Annika från Göteborg, som jag mött i våras på Kulturama! Och det visade sig att vi hamnat i samma grupp.
Å, vilket år det blev! Efter den första provmånaden, då de allra flesta i klassen blev godkända och fick fortsätta utbildningen, blev vi ett stort gäng som arbetade hårt och gjorde en massa roliga saker tillsammans - spelade teater, sjöng, fikade och festade. Och Annika och jag hade många och långa samtal över tekoppar på kvällarna.
Det var under det här året jag började förstå att det kanske var visartist jag skulle bli när jag blev stor. Och att det var på scenen jag kände mig riktigt hemma. Det var under det här året jag började skriva texter på allvar, och komponera. Och det var under det här året jag mötte människor som skulle bli vänner för livet. Annika är en av dem.
Vi har hållit kontakten under alla år fast vi bott så långt ifrån varandra - hon i Göteborg och jag i Stockholm. Vi har gått igenom såväl svåra tider som stora lyckor båda två på varsitt håll. Ibland har det gått lång tid mellan våra möten, men vi har alltid kunnat ta upp tråden direkt när vi träffats igen. Vi har skrattat och gråtit tillsammans, och vi har stöttat och tröstat och peppat varandra.
2008 fyllde vi båda 50 år. Och samtidigt hade vi 25-årsjubileum som vänner. Min födelsedag är den 29 september, och jag höll den här hösten på att planera min stora fest den 27:e. Men Annika fyllde först, och hon firade i början av september tillsammans med tre andra på Gamlestadens Medborgarhus i Göteborg. Jag hade fått lift ner med min syster och svåger som skulle frakta tavlor till en utställning och jag fick trängas med en massa målningar i baksätet samtidigt som jag försökte sminka mig och byta om till festkläder. Resan tog längre tid än beräknat och jag kastade mig in mitt i välkomstdrinken med min present i högsta hugg. Det var fullt med folk, runt 200 personer tror jag, och massor av sång och musik och tal. Mitt under festen tänkte jag: Men å, varför har jag inte förberett något tal till Annika! Jag skulle ha sjungit nåt...jag skulle ha sjungit den här! Och så kom visan. Melodi, vers och stick - direkt bara, där och då. Jag var nog lite borta ett tag där vid bordet...men jag kom tillbaka, och det var en fantastisk fest!
Dagen efter, på tåget hem, fortsatte jag att skriva på visan.
Annika var förstås med på min fest några veckor senare, och hon höll ett sånt fint tal till mig. Vi hann inte prata så mycket bara hon och jag, men kort därefter kom hon upp till Stockholm igen och då kunde jag berätta hela historien om det uteblivna talet och visan för henne. Och på söndagskvällen när hon åkt hem skrev jag färdigt Tid.
Så spelade jag in den i Supro Studio med Gunnar Nordén som producent, och den hade en självklar plats på mitt soloalbum nummer två - "Vem som helst" - som skulle släppas året därpå (men som blev försenat och kom ut först 2010).*
Jag fick hjälp av Gunnar att göra en specialmix av Tid. Jag brände en cd och gjorde ett fint omslag med bilder av Annika och mig. Och så kunde jag överlämna den: mitt försenade hyllningstal till Annika, min fina kärleksfulla generösa älskade vän.
 | |
| Insparksfesten på Teaterverkstan oktober 1983. Jag och Annika är de två första can can-dansöserna längst fram. Och direkt bakom Annika kommer Margareta Hjern, en annan av mina "vännerförlivet" som jag mötte det året - och som jag dessutom samarbetat med (i Den Mänskliga Faktorn). |
Bilden i musikfilmen är från Skagen. Haven som möts, ljuset och den blå himlen. Friheten och rymden. Det finns både lugn och glädje i bilden. Jag tycker den passar Annika och mig - och Tid.
*) Och om inspelningen av albumet "Vem som helst" och allt som hände på vägen kan den som vill läsa här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar