Lucka 15

Nu öppnar jag femtonde luckan i julskafferiet.

Romantisk komedi är en sagovisa. Eller en sedelärande berättelse om livet. Eller en film...

Det började i alla fall med en saga.

När jag gick på Lärarhögskolan i mitten på 90-talet hade vi en väldigt bra lärare i metodik och didaktik. Hon var själv svensklärare, och hon pratade mycket om att gamla folksagor var grunden till modernt berättande inom litteratur, film och teater. Hon nämnde Stephen King som ett exempel.
Jag tyckte det var intressant och började se med nya ögon på böcker och filmer. Och när jag gjorde min praktik på Mediagymnasiet beslöt jag mig för att testa konceptet.

Jag gav eleverna följande dramaturgi (listan hade nog fler punkter, men det var ungefär såhär):

 * Huvudpersonen får ett uppdrag med tydliga instruktioner.
 * Huvudpersonen beger sig ut på uppdraget.
 * Huvudpersonen möter en angripare och blir lurad i en fälla. 
 * Huvudpersonen blir övermannad och oskadliggjord av angriparen. 
 * Vi tror att det onda har segrat.
 * Hjälparen träder in i handlingen. 
 * Angriparen blir övermannad och oskadliggjord.
 * Huvudpersonen räddas. 
 * Huvudpersonen och hjälparen begrundar situationen och pustar ut.
 * Det goda har segrat.

Och så frågade jag:
- Vilken film är det här?
Jag fick en massa olika svar, allt från Lejonkungen till James Bond. När jag sedan berättade varifrån jag tagit dramaturgin blev alla lika förvånade.
(Det rätta svaret? Rödluvan och vargen.)
Det gav upphov till många intressanta diskussioner. Och när jag träffade min lärare igen efter praktiken berättade jag om  min idé med listan, och diskussionerna, och hon tyckte att den lät bra och bad att få använda den. Då blev jag lite stolt.*

Jag tror att jag kanske hade den här händelsen och det vi pratat om i bakhuvudet några år senare, i början på 2000-talet när jag skrev visan. Idén kom några dagar innan jag skulle ha en spelning på Mosebacke, och den tog inte lång tid att skriva. Visserligen använde jag inte dramaturgin som jag hade gett mina elever men jag tror att sättet att tänka inspirerade mig. Sen vände jag ju allting ett par varv, och skruvade till det, men nog går det att känna igen sagan. Lämpligt nog hade jag i min komptrio** fantastiske Andreas Andersson som behärskar en massa blåsinstrument, däribland saxofon. Så ett saxofonsolo var ju givet i visan. Strax innan spelningen, när vi sågs och skulle testa ljud och gå igenom låtlistan, drog jag fram min nya visa. Vi spelade igenom den ett par gånger och samma kväll framförde jag den för första gången.
I publiken satt bland andra visartisten Maria Lindström som jag hade lärt känna det året (så det här måste alltså ha varit sent på hösten 2001 eller möjligtvis tidig vinter 2002). Och när vi pratade innan spelningen, hon och jag och några till, fällde hon de numera bevingade orden:
- Behovet att sjunga och spela är enormt. Frågan är om det motsvarar behovet att lyssna.
Ja, det var ju en fin sporre att få höra det uttalandet när man skulle upp på scenen strax därpå...

Visan fick heta "Den verkliga sagan om Rödluvan och vargen". Och under det namnet förvarade jag den i låtskafferiet, för dit åkte den ganska snart efter den där spelningen. Det blev inte av att vi framförde den nån mer gång - efter nåt år fick Andreas så mycket att göra på annat håll att han inte kunde vara med oss längre, och komptrion blev en kompduo istället. Och visan var inte riktigt densamma utan en saxofon.

Hösten 2008 hade jag tillsammans med Gunnar Nordén börjat skissa på soloalbum nummer två, och en dag i oktober kom jag plötsligt att tänka på den där gamla visan om Rödluvan. När Per Rosenius och jag var nere i studion föreslog jag att vi skulle testa att spela igenom den så att Gunnar fick höra. Sagt och gjort, och Gunnar gillade den och tyckte att den skulle vara med. Jag gick hem och finslipade texten, bytte ut några ord här och där, och så skrev jag  om melodin lite grann - vissa verser fick ett lite annat stuk.  Och när jag ändå var i ändringstagen fick visan en helt ny titel. Jag tyckte att "Den verkliga sagan om Rödluvan och vargen" var både för lång och för tråkig och platt. Jag hade kommit att tänka på min tid som lärare*** och min lista. Och titeln "Romantisk komedi" passade den nya versionen av visan mycket bättre.

På inspelningen medverkar Gunnar Nordén på gitarr, bas och klaviatur, Mats Persson på trummor och Andreas Andersson på altsaxofon. För vargtjuten svarar Anders Forsslund, Joakim Ohlsson och Mats Qwarfordt.
Bilderna kommer från en och samma free download-bild - jag har bara klippt ut delar ur den.

*) Den här metoden att bryta ner en berättelse i små beståndsdelar, som listan jag gjorde till mina elever, funkar utmärkt i många sammanhang. Det behöver inte vara en saga, det kan ju vara en berättelse vilken som helst. Jag har använt metoden när jag undervisat i låtskrivande och i textproduktion. Den funkar också omvänt - det vill säga man kan börja med en punktlista, som ett enkelt synopsis om man vill kalla det så, för att sedan bygga ut berättelsen/visan undan för undan.

**) De två övriga musikerna var Per Rosenius på piano och dragspel och Bosse Bjerkerot på bas.
 
***) Jag tog min gymnasielärarexamen 1996. 2001 lämnade jag läraryrket. Trodde jag. Men det var bara gymnasieskolan jag sa adjö till. Min verksamhet som lärare har fortsatt, jag har undervisat i både muntligt berättande, låtskrivande och kreativt skrivande på högskolor, folkhögskolor och enstaka kurser.