Lucka 16

Nu öppnar jag sextonde luckan i julskafferiet.

Eva och jag är en kabarémusikalvisa.
Från början hade den en annan titel och andra huvudpersoner. Berättelsen är, som det heter, baserad på en sann historia.

Det var en blå aprilkväll 1999. Jag satt på buss 62, på väg till Östermalm från Kungsträdgården. Vid Norrmalmstorg ringde min mobiltelefon. Det var min vän Arja och hon var mycket upprörd.

- Jag har precis lyssnat på radion, sa hon. Ett sånt där program där folk fick ringa in och berätta, och så var det en kille som ringde och han var så ledsen, han berättade att just fått veta att hans fru hade bedragit honom med hans bästa vän som han hade känt sen han var liten. Och vet du, den där programledaren, hon kunde inte ta emot det. Hon skrattade! Och han var så ledsen!

Arja var både arg och ledsen, och jag blev också väldigt berörd där jag satt på bussen och fick höra historien. Vi pratade ett tag till och sen la vi på. Bussen hade kommit upp förbi Karlavägen och jag gick av, och gick hem där mina barn väntade på mig. Vi kvällsfikade, jag läste saga för lillasyster och kollade att storebror hade gjort läxan och sen tittade vi en stund på TV han och jag. Klockan blev halv elva och det var dags att säga godnatt. Skola och jobb väntade dagen därpå.

Jag kunde inte somna. Jag låg i min säng och hörde stadsljuden, bilarna och bussarna och människorna som gick förbi. Rösterna. Och jag kunde inte släppa tankarna på killen som Arja berättat om. Han som nu förlorat både sin fru och sin bästa vän.

Nästa dag kom visan. Kanske hade den fötts under natten, eller redan kvällen innan. Redan från början tänkte jag melodin som en kabarévisa, med ett ganska snabbt tempo. Glättigt. Och jag hörde klarinetten som lika gärna kunde vara gråt. Visan hette Peter och jag.

Peter och jag kom med i Den Mänskliga Faktorn, där den sjöngs av Pontus Helander.

När föreställningsperioden var slut åkte den in i låtskafferiet. Och där låg den ett tag, och jag tyckte det var synd på berättelsen. Och jag tyckte om visan. Men den skulle ju sjungas av en man. Tills jag kom på att jag kunde ju skriva om texten litegrann, så att jag kunde sjunga den själv. Sagt och gjort.
Jag jobbade med den ett tag. Och så fick den en ny titel: Eva och jag.
Sen sjöng jag den på nästan varje konsert, och när det var dags att spela in debutalbumet var den självskriven.
Jag sjunger den fortfarande.

Ibland tänker jag på den där killen som Arja berättade om. Och hoppas att han har det bra.

På inspelningen medverkar Per Rosenius på flygel, Bosse Bjerkerot på bas, Gunnar Nordén på gitarr och manolin, Mats Persson på trummor och Andreas Andersson på klarinett.
Bilderna i filmen är fria bilder från Stock Photo.