Lucka 17

Nu öppnar jag sjuttonde luckan i julskafferiet.

En av oss hör nog också till kategorin filosofivisor.

Jag är övertygad om att människor är varandras speglar. Vi kan känna igen oss i varandra, bara vi vågar se bakom det ytliga.
Det är så lite som skiljer våra öden åt.

Tiggaren jag möter i tunnelbanan skulle lika gärna kunna varit jag.
Kvinnan vars framgång jag beundrar - hon bär på sorger jag inte vet något om.
När jag tycker som mest synd om mig själv finns det säkert människor som avundas mitt liv.

Vi är inte bättre. Inte heller sämre. Vi är olika men likadana.Vi hör ihop.

En av oss skrev jag 1999.
Jag hade haft en period där jag mest bara skrivit om romantisk kärlek - visor, popdängor och dansbandslåtar - och jag tror att jag behövde skriva något annat, tänka i andra banor och tongångar.

Vi bodde på Östermalm då - en stadsdel där det bor många väldigt välbärgade. En stadsdel som jag haft väldiga fördomar mot innan vi flyttat dit. Jag tänkte att det skulle vara tråkigt. Jag tänkte att det skulle vara fullt av snobbiga människor som jag inte skulle ha något gemensamt med. Men lägenheten som vi bytte till oss var stor och ljus, och vi behövde verkligen utrymme. Jag fick väl försöka stå ut, tänkte jag.

Det blev inte så svårt. Vi hade trevliga grannar. Folk runtomkring i kvarteren kände snart igen oss och hälsade när vi möttes på trottoarerna. Det fanns fullt av små butiker och vi blev stammisar i flera av dem, och fick ännu fler bekanta att hälsa på och prata med. Det var som en småstad i storstaden, och efter ett tag var vi lika hemmastadda där som vi hade varit i kvarteren på Norrmalm där vi bott förut.
Bilarna som stod parkerade vid trottoarkanterna var av alla sorter och årsmodeller, och vår gamla Amazon såg ut att finna sig väl tillrätta i den brokiga mängden.
Jodå, visst fanns det guld och diamanter också. Det var ganska tätt mellan antikaffärerna, och vid privatskolan nedanför backen stannade fina blanka bilar och släppte ut prydliga barn i dyra kläder på morgnarna.
Men mina fördomar kom ändå på skam.

Jag såg mig omkring och upptäckte berättelserna.
Flickan i märkesjackan i tunnelbanans rulltrappa storgrät hela vägen ner till perrongen medan hon pratade i mobiltelefonen. Den lilla tanten med alla kassarna i kundvagnen sjöng högt för sig själv en tidig morgon på Karlavägen medan hon letade tomburkar i papperskorgarna. 
Nere vid Stureplan fanns uteliggarna och finansvalparna och festfolket.
Busschaufförer och spärrvakter hade livshistorier som kunde innefatta krig och flykt.
Att just mina barn fick gå i skolan och på dagis i trygghet var inte självklart, utan kanske bara en lycklig slump.

Jag funderade mycket. Över hur lika vi är bakom allt. I drömmar, längtan, sorg och glädje. Hur lätt det är att hamna snett. Det kunde lika gärna varit jag. Och hur lätt det är att glömma bort det, att bli hård och döma.
Orden "en av oss" snurrade runt i mig och fick fäste. Sen tog det inte lång tid förrän visan var färdig.

En av oss är en äkta skafferivisa. Aldrig framförd, bara inspelad i skissversion.
Jerker Eklund spelar gitarr.

Foto: Anna Bengtsson. Bilden lånad från www.vastsverige.com.