Lucka 19

Nu öppnar jag lucka 19 i julskafferiet.

På lina är en visa som handlar om artistyrket.

Det började 2005. Jag hade precis hört Mikael Wiehes "Lindansaren" på radio och funderade på hur det skulle bli om perspektivet ändrades - om det blev ombytta roller. Hur skulle lindansarens berättelse låta? Den ville jag skriva, tänkte jag. Så fick jag bilden av en lindansös i huvudet, och så kom en melodi. Och orden "Jag går på lina". Sen kom en mening: "Musiken har tystnat, sekunderna går och det enda jag hör är mitt hjärta som slår". Och sen var det tvärtyst.
Jag försökte ett tag. Lät den ligga. Tog fram den igen. Det blev inte till nånting och till slut lät jag den bara vara. Jag hade annat att göra:  jag skrev andra visor, jag höll på att planera inspelningen av mitt första soloalbum och jag for runt på spelningar med Lill-Britt Siv. Men jag sparade texten. Jag hade vid det här laget samlat på mig en hel bunt med textfragment och låtskisser från lappar och kollegieblock och samlat dem i ett arkiv i datorn, och På lina fick plats där. Och livet gick vidare.

Ett år tidigare hade jag tagit mod till mig och ansökt om medlemskap i SKAP.* Och blivit godkänd och invald. Som medlem hade jag bland många andra förmåner också möjligheten att ansöka om vistelse i föreningens lägenhet i Almunecar i södra Spanien - för att skriva och skapa musik.

Nu hade det hunnit bli 2007. Jag hade släppt mitt debutalbum, farit runt på promotionturné och haft releasefest, repeterat och spelat på konserter och festivaler - solo med min kompgrupp, och tillsammans med Lill-Britt Siv. Och däremellan också försökt upprätthålla ett vardagsliv - vara mamma, laga mat och städa. Och läsa in talböcker, vilket är mitt jobb vid sidan av musiken och skrivandet.
Under våren hade jag hunnit med att slänga in en ansökan till SKAP om en period i lägenheten i Almunecar. Jag hade sökt ett par gånger tidigare men inte blivit utvald, men nu var det tydligen min tur för jag fick besked om att jag tilldelats en tvåveckorsperiod runt månadsskiftet augusti/september. Jag blev jätteglad, förstås. Och det hektiska livet fortsatte under våren och sommaren.

Det var en ganska sliten liten låtskrivare och artist som landade på Malagas flygplats i slutet av augusti. Jag hämtade ut hyrbilen, packade in väskan och styrde kosan österut längs kusten. Efter den första nervositetsattacken: "Jag kör bil i Spanien! Jag vet inte vart jag ska!" så lugnade hjärtat ner sig och jag kunde njuta av bilfärden - den vackra utsikten, förväntan inför de två veckorna som jag hade framför mig, och lite också stoltheten över att jag faktiskt bemästrade bilen och kartläsningen i främmande land.  Jag hade planer: jag skulle ta mig runt i omgivningarna med bilen, åka till Granada och se Alhambra. Kanske sola och bada. Och skriva.
Så småningom kom jag fram till Almunecar och lägenheten, och eftersom det började bli sent och jag var ganska trött gick jag och la mig efter en enkel middag. Jag somnade till ljudet av vågorna.

Nästa morgon vaknade jag till cikadornas surr och en sol som strålade från en klarblå himmel. När jag skulle ta mig ner till butiken för att handla frukostmat hade nyckeln fastnat i låset på insidan av dörren. Mina kunskaper i spanska begränsade sig till Si och Gracias. Hur man sa Låssmed hade jag ingen aning om. Och det var söndag, vilket betydde att kansliet på SKAP var stängt så jag hade ingen att be om hjälp. Nå, lägenheten var bekväm och hade en stor terrass så det gick väl ingen större nöd på mig där. Förutom att jag inte hade nån mat. Vad göra?
Till slut bestämde jag mig för att lita till försynen och de goda makterna. Jag sköt till dörren försiktigt. Sen rusade jag nerför alla trapporna och nerför backen till närmsta MiniMarket och provianterade. Inom fem minuter var jag uppe i lägenheten igen. (Jo, dörren gick att låsa inifrån. Men det gick inte att ta ut nyckeln. ) Det blev en söndag på terrassen med en god bok. Inte så illa det heller, förstås.

Det ordnade sig med låset. Låssmeden kom dagen därpå, och under resten av min tid i Almunecar fungerade allt som det skulle. Ja, utom bilen då förstås. Den gick inte att starta. Bilfirman i Malaga skickade en mekaniker som förklarade att batteriet var slut och behövde laddas. Jag körde runt i två timmar i omgivningarna, och tänkte: Nu laddas batteriet! I morgon far jag till Granada!
Men bilen vägrade starta nästa dag - och då gav jag upp.** Jag började tro att det var meningen att jag skulle hålla mig lugn och stilla där jag var.
Jag lyssnade till vågorna. Jag sov länge. Jag gick promenader och utforskade de närmaste omgivningarna till fots. Och jag plockade fram datorn och öppnade mitt arkiv med låtfragment och idéer. Klickade mellan dokumenten. Och där kom visst nåt jag kände igen...jag hörde en cirkusorgel: På lina.
Jag skrev färdigt den i Almunecar. Den fick en refräng, och då lossnade det. Orden kom självmant och la sig tillrätta och när visan var färdig märkte jag att jag inte bara skrivit lindansarens visa, det var en visa som handlade om artistyrket. Inte just min specifika historia utan mer om hur det är att uppträda. Om rampfeber, förväntningar och anspänning. Om glädjen över att stå på scenen och få kommunicera med en publik, när hjärtat bultar och närvaron är total. Och om tomheten när allt är över, hur ensamt det kan kännas när applåderna tystnat och strålkastaren släckts.

Jag har haft rampfeber. Benen har skakat och tungan har klistrat fast sig vid gommen.  Jag har varit nervös och rädd för att rösten inte ska hålla, att jag ska glömma bort repliker, att jag ska tappa bort danssteg eller snubbla och ramla, att jag ska spela fel eller sjunga falskt. Men när jag har klivit in på scenen har de där spökena försvunnit, bleknat bort i takt med musiken och glädjen över att jag är där. Ungefär som när jag satt i bilen och skulle ta mig från Malaga till Almunecar.

Det blev två lugna veckor. Jag promenerade. Jag lyssnade till vågorna. Och jag skrev. Jag for hem utvilad, och med sex nya visor i bagaget.

Tack, SKAP!

På lina hamnade sen på mitt soloalbum nummer två (Vem som helst), och det är den inspelningen du hör här. Gunnar Nordén har producerat. Per Rosenius spelar orgel. Vi spelade in orgeln i Söderledskyrkan, och i studion la jag sång och lite klockspel.
Bilden är  Jean-Louis Forains "Lindansaren" och är lånad härifrån.

*) SKAP är Sveriges intresseförening för yrkesverksamma kompositörer, textförfattare och bearbetare. Föreningen bildades 1926 som "Svenska Kompositörer Av Populärmusik". Läs mer på SKAPs hemsida.
**) Bilen startade inte någon mer gång. Bilfirman hämtade tillbaka den med bärgningsbil och ordnade med en taxi som skjutsade mig till flygplatsen när det var dags att resa hem.