Lucka 2

Nu öppnar jag andra luckan i låtskafferiet.

På botten är en melankolisk tröstevisa. Själv mådde jag ganska bra när jag skrev den vill jag minnas - men en tröstevisa blev det. Det var hösten 1998, och kanske var det något i de regnvåta gatstenarna där skenet från gatlyktorna blänkte till ibland som påminde om tårar på trötta kinder; och så var det vinden och mörkret och de fallande löven, och kanske några gamla minnen från stunder och tider för längelängesen när det kändes alldeles precis tröstlöst och jag tänkte att aldrig aldrig kommer någon att älska mig på riktigt och aldrig kommer jag att bli glad igen. Och så ville jag skriva om att det finns ändå alltid nån som förstår, man är aldrig så ensam som man tror.

I juli samma år hade jag debuterat på scen med egna låtar på en liten krog i Velamsund på Värmdö utanför Stockholm. Oj vad nervös jag var! Men roligt var det, och den lilla publiken var mycket snäll och applåderade artigt. Senare under hösten, i september vill jag minnas, spelade jag min första egna visföreställning som jag kallade "Tjat om kärlek" på Mosebacke.

På botten var inte med där - den fanns inte ännu, den kom senare under hösten. När den var född hamnade den så småningom på en demo. Och längre än så kom den inte, i inspelad version. Däremot levde den vidare på scenen, framför allt i föreställningen "Den mänskliga faktorn" på Scalateatern i Stockholm vintern 2000. Där sjöngs den av Per-Anders Ericson, skådespelare/sångare/kabaréartist från Göteborg.

På den här demon från 1998 är det jag själv som sjunger. Och de som bär mig så fint är Rickard Nilsson på orgel, Jerker Eklund på gitarr, Bosse Bjerkerot på bas och Andreas Eriksson på trummor.

Foto: Lolita Ray.