Lucka 3

Nu öppnar jag tredje luckan i julskafferiet.

Gå vidare är en av de få låtar som jag faktiskt skrivit ihop med någon annan. Men så hade jag inte tänkt från början att det skulle gå till.

Så här var det:
Jag hade en melodi. En fin melodi som jag tyckte mycket om, och jag spelade den om och om igen på pianot. Alla tonerna satt där de skulle, harmonierna var liksom självklara och tempot helt rätt från början. Och jag hade en titel. Men jag hade ingen text. Jo jag hade några ord, fyra för att vara exakt. Första versens första rad: Hon packar sina väskor.

Hon packar sina väskor. Det blev inte mer än så. Hur jag än försökte så kom det inga fler ord. Jag tog till alla knep jag kunde komma på - sova på saken, frisk luft, göra något annat en stund, leta ord i lexikon, försöka bli inspirerad av bilder, flödesskriva, bara sitta och spela melodin och öppna sinnena... och det där sista blev för mycket för mina barn. Jag satt där dag efter dag och spelade och sjöng Hon packar sina väskor... Hon packar sina väskor... Hon packar sina väskor... tills de bönade och bad:
- Snälla mamma, kan du inte sjunga nåt annat!
- Nej, det kan jag inte, sa jag.
För det kunde jag ju inte. Det blev inte mer än de där fyra orden och till slut gav jag upp.

En kväll långt senare kom min kompis och kollega Lolita Ray på middag. Vi lagade god mat, vi åt och vi drack ett glas vin och pratade om livet och kärleken och barnen och musiken.
- Vet du, sa jag, jag har en låt som jag inte kommer nån vart med. Jag vet inte vad jag ska göra.
- Spela den! sa Lolita.
Och jag satte mig vid pianot och spelade och sjöng Hon packar sina väskor... och så gnolade jag resten, en vers och en refräng.
- Fin melodi! sa Lolita.
- Den heter Gå vidare, sa jag. Men jag har bara den där första raden Hon packar sina väskor. Jag kanske ska ta bort den?
- Nej, behåll den, den är bra, sa Lolita. Men om du fortsätter med... Hon städar ur sitt hus...?
- Ja! sa jag, och sen ...Hon öppnar sina fönster....
-...och fyller sig med ljus... sa Lolita.
Och så där höll vi på och bollade ord i ungefär 20 minuter tills texten var klar. Vi var helt höga och sjöng den om och om igen och sen dansade Lolita hem och jag dansade i säng. Överlycklig.
Vi finputsade texten på mail nästa dag, och inte långt därefter tog jag med den till ett rep med mina musiker Per och Bosse som kom på ett fint arr och vi repade in den.

Det här var hösten 2002 tror jag, eller kanske 2003. Så småningom kom den med på mitt debutalbum och det är den versionen du hör här. Gunnar Nordén har producerat, och spelar gitarr. Övriga fantastiska musiker är Per Rosenius (flygel), Bosse Bjerkerot (bas), Mats Persson (trummor), Maria Ekvall (violin), Malin-My Nilsson (violin), Nora Roll (viola) och Anna Dager (cello). Och självklart är Lolita Ray med och körar.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sjungit den på scenen, men det är hundratals. Och jag är faktiskt fortfarande förundrad över den där kvällen, för texten kom liksom inifrån oss båda två automatiskt. Jag har inte varit med om något liknande varken förr eller senare.

Gå vidare har fortsatt sin resa i olika sammanhang. Bland annat är den med i föreställningen "Tankar från en väntsal" som jag spelar tillsammans med Solja Krapu, Thomas Lundin och Per Rosenius. En tidig affischbild från 2010 får illustrera visan. Jonas Norén har tagit bilden på Thomas, mig och Solja med våra väskor på en perrong på Stockholms Centralstation.

Tack, käraste Lolita för den där kvällen och för texten - och för vänskapen och musiken och alla roligheter!

Foto: Marianne Lundin