Nu öppnar jag sjunde luckan i Julskafferiet.
Och presenterar ännu en genre: Kabarémusikalvisan!
Vem som helst har spelats på många scener av flera olika artistkonstellationer. Två gånger har den hamnat på skiva.
Det började med en kontaktannons. Jag kommer inte ihåg var och i vilket sammanhang jag hittade den, men så här löd den:
Ung desperat man söker
snygg, intelligent tjej med de rätta
formerna. Kan även tänka mig en
erfaren kvinna. En mogen äldre
dam går också bra, och i värsta fall
även en kille.
Svar till "Middag för två?"
Jo, jag fattade att den var på skoj. Men den satte igång fantasin. Kanske för att jag också var lite desperat och skulle ha fatt på en hel radda låtar till det som jag presenterat som "en kabaré som snart är färdig", när jag hösten 1998 spelade min visföreställning Tjat om kärlek" på Mosebacke.
Där hade jag med tre ganska nya låtar som skilde sig från de andra visorna - de här tre hade en teatral karaktär, med en tydlig dramaturgi och en berättelse med ett driv i. Musikaliskt flirtade de med såväl fransk chanson som rysk Vysotskij-melankoli och tysk Brecht/Weill-dekadens. Tyckte jag.
Så jag deklarerade med stolt självförtroende att kabarén skulle ha premiär "snart".
Det var ju bara det där med materialet. Jag hade tre låtar. Och jag behövde ungefär nio till.
Då såg jag den där "kontaktannonsen". Och jag tror det var ordet 'desperat' som fick igång mig, för det dröjde inte länge förrän jag hade en idé som fick mig att gå raka vägen till pianot - och ungefär en timme senare var låten färdig: Vem som helst.
Det kom flera låtar sen och jag fick ihop kabarén som svällde ut och blev ett jätteprojekt med fyra sångare, fem musiker, en regissör, en scenograf, en kostymör, en bok och en lärarhandledning och 40 föreställningar på en teater i Stockholm. (Och inbrott, dramatik och utbrändhet.... men det är en annan historia.)
Det här var 2000, och sen var det tyst ett tag.
Vintern 2003 bjöd jag hem några kompisar från Musikföreningen Lilith Eve: Annika Stigmark, Maria Lindström, Fanny Holm och Lolita Ray. Jag hade fått för mig att vi fem skulle kunna göra något ihop. Vi spelade våra låtar för varandra, testade att spela lite tillsammans och när kvällen var slut hade vi i alla fall bestämt att vi skulle ses igen och repa in några låtar.
Den här kvällen spelade jag Vem som helst.
Vi sågs och repade några låtar, och bestämde att vi skulle fortsätta. Vi kom till och med fram med ett förslag till ett namn på vår grupp: FAMLA. Våra initialer.
Sen hoppade Annika av. Och vi hade genast krismöte: vad skulle hända nu? Några ville ge upp redan innan vi kommit igång, men jag var bestämd: Endast gott kommer ur det här. Inte ge upp!
Vi gav inte upp. Vi blev Lill-Britt Siv, det frontfigurlösa nyschlagerbandet.
Vi repade och repade. Premiären ägde rum på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv i april och nästa spelning hade vi på Tantogården i augusti. Sen meddelade Fanny att hon var gravid och skulle hoppa av.
Nytt krismöte och inom kort hade vi rekryterat Anna Eriksson. Och resten är, som det brukar heta, historia.
Vi spelade genom hela Sverige och i Finland och på Åland på festivaler, konferenser, pubar och restauranger. Vi spelade våra egna låtar och väl valda covers, en del i kreativa egna översättningar. Vi gjorde egna konserter och vi spelade tillsammans med andra artister.
Vi gick igenom sorger, glädjor, kärlekar och tröstlösheter. Vi löste världsproblem, vi lagade mat, vi uppfostrade barn och vi skrev låtar. Vi tjatade, skrattade och spelade. Vi fick applåder och rosor.
Jäklar vad vi hade roligt!
Av alla hundratals låtar vi hade på repertoaren hamnade tio på skiva. Lill-Britt Siv gav ut två ep, med vardera fem låtar. På ep nummer två - "Längtan är min last" - finns Vem som helst.
2008 lämnade jag bandgemenskapen och blev en solo-Anna. Tiden räckte inte riktigt till för heltidsjobb, tonårsbarn, solokarriär och band. Maria, Lolita och Anna fortsatte under namnet Britta-kåren, och de håller på ännu.
Vem som helst hamnade sedan på skiva en gång till, som titelspår på mitt soloalbum nummer två. Men här blir det Lill-Britt Sivs version du får höra. Vi hade en hel fotodag med walesiske fotografen Rhys Jones på Södermalm, en svinkall junidag 2005 (eller var det 2006?) som började på Mosebacke Torg. En av bilderna därifrån får bli illustration till filmen.
Tack, käraste Brittor för alla fantastiska äventyr!
snygg, intelligent tjej med de rätta
formerna. Kan även tänka mig en
erfaren kvinna. En mogen äldre
dam går också bra, och i värsta fall
även en kille.
Svar till "Middag för två?"
Jo, jag fattade att den var på skoj. Men den satte igång fantasin. Kanske för att jag också var lite desperat och skulle ha fatt på en hel radda låtar till det som jag presenterat som "en kabaré som snart är färdig", när jag hösten 1998 spelade min visföreställning Tjat om kärlek" på Mosebacke.
Där hade jag med tre ganska nya låtar som skilde sig från de andra visorna - de här tre hade en teatral karaktär, med en tydlig dramaturgi och en berättelse med ett driv i. Musikaliskt flirtade de med såväl fransk chanson som rysk Vysotskij-melankoli och tysk Brecht/Weill-dekadens. Tyckte jag.
Så jag deklarerade med stolt självförtroende att kabarén skulle ha premiär "snart".
Det var ju bara det där med materialet. Jag hade tre låtar. Och jag behövde ungefär nio till.
Då såg jag den där "kontaktannonsen". Och jag tror det var ordet 'desperat' som fick igång mig, för det dröjde inte länge förrän jag hade en idé som fick mig att gå raka vägen till pianot - och ungefär en timme senare var låten färdig: Vem som helst.
Det kom flera låtar sen och jag fick ihop kabarén som svällde ut och blev ett jätteprojekt med fyra sångare, fem musiker, en regissör, en scenograf, en kostymör, en bok och en lärarhandledning och 40 föreställningar på en teater i Stockholm. (Och inbrott, dramatik och utbrändhet.... men det är en annan historia.)
Det här var 2000, och sen var det tyst ett tag.
Vintern 2003 bjöd jag hem några kompisar från Musikföreningen Lilith Eve: Annika Stigmark, Maria Lindström, Fanny Holm och Lolita Ray. Jag hade fått för mig att vi fem skulle kunna göra något ihop. Vi spelade våra låtar för varandra, testade att spela lite tillsammans och när kvällen var slut hade vi i alla fall bestämt att vi skulle ses igen och repa in några låtar.
Den här kvällen spelade jag Vem som helst.
Vi sågs och repade några låtar, och bestämde att vi skulle fortsätta. Vi kom till och med fram med ett förslag till ett namn på vår grupp: FAMLA. Våra initialer.
Sen hoppade Annika av. Och vi hade genast krismöte: vad skulle hända nu? Några ville ge upp redan innan vi kommit igång, men jag var bestämd: Endast gott kommer ur det här. Inte ge upp!
Vi gav inte upp. Vi blev Lill-Britt Siv, det frontfigurlösa nyschlagerbandet.
Vi repade och repade. Premiären ägde rum på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv i april och nästa spelning hade vi på Tantogården i augusti. Sen meddelade Fanny att hon var gravid och skulle hoppa av.
Nytt krismöte och inom kort hade vi rekryterat Anna Eriksson. Och resten är, som det brukar heta, historia.
Vi spelade genom hela Sverige och i Finland och på Åland på festivaler, konferenser, pubar och restauranger. Vi spelade våra egna låtar och väl valda covers, en del i kreativa egna översättningar. Vi gjorde egna konserter och vi spelade tillsammans med andra artister.
Vi gick igenom sorger, glädjor, kärlekar och tröstlösheter. Vi löste världsproblem, vi lagade mat, vi uppfostrade barn och vi skrev låtar. Vi tjatade, skrattade och spelade. Vi fick applåder och rosor.
Jäklar vad vi hade roligt!
Av alla hundratals låtar vi hade på repertoaren hamnade tio på skiva. Lill-Britt Siv gav ut två ep, med vardera fem låtar. På ep nummer två - "Längtan är min last" - finns Vem som helst.
2008 lämnade jag bandgemenskapen och blev en solo-Anna. Tiden räckte inte riktigt till för heltidsjobb, tonårsbarn, solokarriär och band. Maria, Lolita och Anna fortsatte under namnet Britta-kåren, och de håller på ännu.
Vem som helst hamnade sedan på skiva en gång till, som titelspår på mitt soloalbum nummer två. Men här blir det Lill-Britt Sivs version du får höra. Vi hade en hel fotodag med walesiske fotografen Rhys Jones på Södermalm, en svinkall junidag 2005 (eller var det 2006?) som började på Mosebacke Torg. En av bilderna därifrån får bli illustration till filmen.
Tack, käraste Brittor för alla fantastiska äventyr!
 |
| Lill-Britt Siv. Från vänster: Loll-Britt Pop, Stil-Britt Fin, Lugn-Britt Loj och Grå-Britt Sträng. Bild: Mira Ray. |
Fortfarande tycker jag att detta är en av dina mest genialiska låtar Anna!
SvaraRaderaTack! <3 Jag kommer ihåg när vi spelade den, att det alltid gick att dela in publiken i två falanger - de som skrattade och de som grät...
SvaraRadera