Lucka 24

Så har det blivit julafton - och dags att öppna lucka 24 i julskafferiet.

Snöänglar är en annorlunda julsång. Det säger i alla fall Liv Kreken, som har skrivit visan. I original heter den Snøenglar*, och 2007 skrev jag den svenska texten.

Jag hade hört visan första gången i början av november 2006, när Liv spelade den på ett nordiskt vismöte på Särö. Och precis som alla andra som var där föll jag för  berättelsen och den fina melodin. Några veckor senare firade Samfundet Visan Vänner sitt 70-årsjubileum i Stockholm. En hel del av gästerna kom från grannländerna, och Liv var där - och sjöng Snøenglar. På plats var också trubaduren Ivan Dittmer, och efter Livs sång vände han sig till mig och sa:
- Den där vill jag att du ska sjunga! Jag ska ordna med en svensk text.

I början av september 2007 befann jag mig i Almunecar på den spanska sydkusten. Jag hade blivit tilldelad två veckor i SKAPs medlemslägenhet - om det har jag redan berättat en del i lucka 19. Lägenheten hade många finesser - en stor terrass, fullt utrustat kök, det fanns inspelningsutrustning och en nylonsträngad gitarr och ett keyboard. Men det fanns ingen wifi. Eller inte någon egen - men om man satte sig längst fram, längst till vänster på solterrassen gick det att koppla upp sig på ett trådlöst nätverk med hyfsad signalstyrka. Men bara just där.  Eftersom just den platsen badade i sol från morgon till kväll blev mitt surfande begränsat till kvällstid.

En kväll hade jag fått ett mail från Ivan Dittmer. Han ursäktade sig för att det tagit så lång tid, men nu hade han i alla fall fått ett förslag till översättning av Snöänglar från en god vän. Han bifogade texten och bad mig titta på den. I ärlighetens namn ska jag säga att jag inte tänkt så mycket på projektet - jag hade haft så mycket annat att göra under året med mitt eget debutalbum och promotion och konserter och repetitioner att det fallit i glömska.  Men nu blev jag nyfiken, och tittade på den bifogade texten och jämförde den med originaltexten som också fanns med. Det Ivan skickat var mer en råöversättning, en textskiss, och jag satte igång med att smaka på orden och fila på formuleringarna. Jag mailade också till Liv, för det var flera ord som jag behövde få förklaring på. Till exempel, vad betyder Sølvgutter**, som i originaltexten sjunger in julen? I textskissen var ordet översatt till stjärngossar, men den bilden fick jag inte riktigt ihop i mitt huvud.

Det var en rolig och smått surrealistisk upplevelse, att sitta på en terrass i soliga Spanien och höra vågorna slå mot stranden samtidigt som jag skrev om snö och mörker och stjärnor och jul uppe i Norden. Efter ett par dagar tyckte jag att jag hade fått till en acceptabel text, och mailade den till Liv som godkände den.

Under arbetet med texten hade jag fäst mig så vid visan att jag tog upp den på min egen repertoar och sjöng den på olika konserter, och 2008 när jag började planera mitt nästa album bad jag att få spela in den. Snöänglar släpptes som singel i december 2008, och sedan fick den vara med på soloalbum nummer två, "Vem som helst". Det är den inspelningen du hör här. Medverkande musiker är Per Rosenius på flygel, Gunnar Nordén på gitarrer och keyboard, Bosse Bjerkerot på bas och Mats Persson på trummor. Producent: Gunnar Nordén.

Snöänglar är en annorlunda julsång. Samtidigt är det en av de mest självklara julsångerna jag vet. Och smått genialisk i sin idé till berättelse. För mig berättar den vad julen egentligen handlar om: Ljus, glädje och gemenskap och närhet. Den berättar om det mirakel som ett nytt liv innebär.

God Jul!

*) Vill du lyssna på Livs egen version hittar du den här.

**) Sølvguttene är Norges mest kända gosskör, som varje julaftonseftermiddag traditionsenligt sjunger in julen i Oslo Domkyrka. I min översättning har "Sølvgutter" ersatts med "en kör".

Lucka 23

Nu öppnar jag lucka 23 i julskafferiet.

Önska är en julvisa - med en lite annorlunda touch.

Jag skulle vilja börja med att citera mig själv och Natt i lucka 21: "Allt är sig likt, inget är som förut."
Mycket har förändrats genom åren under den tid jag funnits här på jorden, inte bara i mitt privata liv. Alla kan väl hålla med om att utvecklingen har gått med en svindlande fart. Jag gör saker idag som mina föräldrar inte kunde föreställa sig när de var unga vid 1960-talets början. För att inte tala om vad deras föräldrar eventuellt drömde om när det gällde framtiden.

Men genom åren och förändringarna är vissa saker ändå konstanta. När det gäller traditioner och sedvänjor är vi människor konservativa, även om vi har sett en del nya sedvänjor komma (med inspiration från Det Stora Landet I Väster) kring t ex Alla Hjärtans Dag och Halloween. Kanske betyder traditionerna extra mycket i dessa tider av förändring, när världen omkring är osäker så finns det ändå något som är konstant och tryggt att hålla fast vid.

Som julen och julfirandet. Frågan om varför vi egentligen firar jul ställs alltid vid den här tiden, men verkar ändå hamna lite i skymundan. Jag ska undvika att gå in i just det resonemanget här. Jag nöjer mig med att ta upp en av våra absolut mest genuina jultraditioner som varje år, trots alla tekniska framsteg, samlar miljontals människor i en fin och stämningsfull gemenskap. Varje år vid samma tid: Kalle Anka.

Sedan 1960 har Kalle Anka och hans vänner önskat God Jul i SVT. Har SVT någon gång velat göra förändringar i programmet har en enorm proteströrelse väckts, och när SVT i början av 2000-talet ville sluta sända programmet blev det folkstorm. Kalle Anka och hans vänner fick bli kvar.

Den som för programmet framåt som berättare är Benjamin Syrsa. Sedan starten har den svenska berättarrösten tillhört Bengt Feldreich. Och scenen i slutet  av programmet när han sjunger med i första versen av "Ser du stjärnan i det blå" betecknas som en klassiker i sig.

Önska skrevs 1997, precis runt julen. Jag tyckte att det behövdes en ny julvisa, och jag tyckte att det redan var överfullt av tomtar, snö, änglar och slädar med renar och bjällerklang. Så jag hittade på nåt nytt, tyckte jag. Så värst nytt kanske det inte är ändå. Men det är mig veterligen den enda julvisa som nämner Bengt Feldreich. Två gånger till och med.

När vi valde låtar till Den Mänskliga Faktorn var Önska på tal. Men den föll bort i ett rätt tidigt skede - den stack ut för mycket helt enkelt. Däremot fick den hänga med på den cd-singel som producerades i samband med föreställningen och såldes till förmån för BRIS. Som ett barn var titelspåret, men Önska fick vara "B-sida".

Efter föreställningens slut åkte den in i låtskafferiet, och där låg den tills jag tog fram den senhösten 2002 på en repetition med Per Rosenius och Bosse Bjerkerot. Vi skulle ha en spelning i samband med en julfest, och jag tyckte att Önska kunde passa. Det slutade med att Per blev så förtjust i den att han bad att få arrangera den för kören han var ledare för. Och sedan fick jag vara med om "uruppförandet" i Söderhöjdskyrkan. Genom åren har Per använt den i olika körsammanhang, och vi har även spelat den på solokonserter då och då.

Inspelningen du hör här är från 1999, från den cd-singel som producerades för Den Mänskliga Faktorn. Jag hade en del brevväxling med förlaget som hade rättigheterna till "Ser du stjärnan i det blå" eftersom vi ville använda en liten bit av den melodin som avslutning, men efter många och långa brev sa det amerikanska förlaget nej. Så Rickard Nilsson, som spelar piano och dragspel och även står för arrangemanget, komponerade en liten slinga snarlik nog för att påminna om originalet men som ändå inte är ett plagiat.

Vi sålde rätt bra av den där singeln, så det blev en fin summa som betalades in till BRIS efter föreställningsperiodens slut. Undrar om Bengt Feldreich vet om det?

Bilden är från Stock Photo.

Lucka 22

Nu öppnar jag lucka 22 i julskafferiet.

Julkort från Ekenäs är en julvisa. Och det är också en unik visa i mitt skafferi, för det är den (hittills) enda visa som jag specialskrivit åt en annan soloartist.

Det började för lite mer än ett år sedan. Det blippade till i min dator där jag hade Facebook-sidan öppen. Jag hade fått ett meddelande:
"Jag för min del har bestämt för att göra en julskiva i sommar! För lansering till Årets Stora Julkonsert 2014. Har du nån jullåt på lut nånstans, som du tror att kunde passa mig, så får du GÄRNA testa den på mig!"

Meddelandet var från min gode vän och kollega Thomas Lundin, som jag nämnt tidigare här i kalendern - i lucka 3 och lucka 18. Ja, det stod mer i meddelandet men det var just det här som jag hoppade till lite inför. Och jag svarade snabbt:
"Jag har tänkt på dig i de banorna redan faktiskt. Det var väl något som viskade i universum..."

För jag hade tänkt på Thomas för en specifik låt, en som jag inte fått färdig och som låg i arkivet och väntade. En annorlunda julsång om de frusna och små. En Stilla Natt var arbetsnamnet. Många gånger hade jag tänkt att jag skulle ta fram den och göra den klar, men än hade det inte blivit av. Men nu, så!

Jag hade mött Thomas 2005 när vi båda spelade på en visfestival i södra Finland. Thomas som soloartist, jag tillsammans med Lill-Britt Siv. Sedan dess hade vi jobbat ihop i flera olika sammanhang.  Främst och längst hade vi samarbetat med vår föreställning "Tankar från en väntsal" som sedan premiären 2010 i perioder hade turnerat runtom i Finland och Sverige i korta och längre perioder. Många och långa bilresor, många och långa kvällar i hotellbarer och restauranger och många och långa samtal om stort och smått, viktigt och roligt. Om musiken, livet, kärleken, familjen. Vi visste ganska mycket om varandra. Vi hade fantastiskt roligt - samtidigt som längtan efter nära och kära alltid var närvarande. Precis så dubbelt var det - är det! - att vara på turné. 

Nu var det en vecka kvar till jul, och Thomas hade just kommit hem till Ekenäs och familjen från sin senaste turné (Årets Stora Julkonsert 2013).  Jag visste hur mycket han hade längtat, och jag visste också hur viktig julen är för honom. 

Ute föll snön, och det hade börjat skymma. Jag tände ljusen i den stora ljusstaken och  så gick jag ut från köket, genom hallen på väg mot sovrummet, en promenad på cirka tjugo steg i vår lägenhet i Borgå. Medan jag gick hann jag tänka "Julsång...julkort...det finns en låt som heter Julkort från New York...men Julkort från Ekenäs...?" och precis utanför badrumsdörren förstod jag att jag inte skulle skriva färdigt En Stilla Natt. Thomas egen julvisa skulle bli Julkort från Ekenäs. Inte ett julkort som han skriver utan ett som han läser.
Den tog ett par timmar, från första idéfröet till färdig blomning. Jag behövde bara återvända till turnéminnena så fanns bilderna där: hotellbaren med pianisten, Stora Torget, upprymdheten efter en föreställning, applåderna, glädjen och tacksamheten över det underbara yrke som vi har - och längtan efter familjen. Den där dubbelheten. Musiken kom samtidigt med texten. Nästa dag finputsade jag, och sedan mailade jag över den till Thomas. Och han tyckte om den.

Thomas julskiva "Julnostalgi" släpptes i november i år. "Årets stora julkonsert" har turnerat i Svenskfinland i november och december för utsålda hus och stående ovationer. Och där har Julkort från Ekenäs fått vara med. 

Och En Stilla Natt, vad hände med den egentligen kan man ju undra? Jo den ligger kvar i arkivet och väntar. Kanske får den komma fram och bli färdig lagom till nästa jul. Hur det än blir med den saken så hoppas jag att jag får skriva fler låtar för andra artister, för det här var fantastiskt roligt! 

På inspelningen medverkar Thomas Enroth på piano och dragspel, Tom Forsman på gitarrer och mandola och Måns Aldén på bas. För inspelning och mix svarar Kjell Lolax i A.I.M. Studio. Producent: Thomas Enroth.
Fotot i filmen kommer från ett gammalt vykort. Jag tror att det är från Falun.
Thomas hemsida hittar du här.

"Julnostalgi" kan beställas från flera webshopar. 
Om du klickar på bilden kommer du direkt till en av dem - Ginza.

 

Lucka 21

Nu öppnar jag lucka 21 i julskafferiet.

Och på denna årets kortaste dag, som alltså har årets längsta natt, visar luckan passande nog just - Natt.

Natt är både en tröstevisa och en filosofivisa. En tröstfilosofivisa kanske.

Skriven i samma veva som En av oss (lucka 17), i ett behov av att skriva om något annat än romantisk kärlek. Under den här tiden gick jag och funderade en hel del på hur saker och ting hängde ihop, medan jag själv försökte få vardagen och livet att fungera. Det var väl inga sensationella insikter jag drabbades av - tankarna rörde sig snarare runt trösterika bekräftelser, ungefär som en snäll röst som talar om att det nog ska bli bra till slut i alla fall. Att livet går vidare trots motgångar och sorger. Oavsett hur jag mår kommer solen gå upp på morgonen, årstiderna kommer och går och allt upprepar sig i det stora även om  det hela tiden händer nya saker i det lilla.

Det var inte så att jag bestämde mig för att skriva en visa om allt det här jag gick och tänkte på - snarare var det visan som kom till mig av sig själv. Kanske jag bara råkade vara beredd och ha sinnena öppna när det var dags? Hur det nu var med den saken så blev visan klar på en dag. Melodin kom tillsammans med refrängens text. Och sen kom titelordet: Natt.
Jag bestämde mig för att koncentrera mig på just natten som en passage från den ena ytterligheten till den andra. Natten med sömnlöshet och grubblerier, och aldrig tänker man så märkliga tankar som just i vargtimmen. Så jag sökte efter motsatspar: mörker/ljus, vanmakt/hopp, smärta/tröst. Och de fick sedan bilda stommen för varje vers. Att visan skulle få tilltalet 'du' var också givet från början, det var som att den redan hade bestämt sig för att vara en tröstevisa. Men första och sista versen skulle vara lite annorlunda i tilltalet än de andra, det visste jag också, så inledningen är mer allmän, överskådlig och slutet mer konkluderande. Från början hade jag en vers till, med motsatsparet fel/förlåt, men texten i den versen blev så specifikt inriktad på enskilda händelser att jag bestämde mig för att ta bort den.

Natt skrevs 1999. Fem år tidigare hade Posten haft en kampanj som hette "Skriv till dig själv" där man fick möjlighet  att skriva ett brev som man sedan skulle få skickat till sig efter 20 år - det blev alltså nu i år som runt 20.000 svenskar fick ta del av sitt 20 år yngre jags tankar och förhoppningar inför framtiden och jämföra drömmarna med verkligheten. Jag var inte en av dem. Lite trist kanske, men jag har ju mina gamla dagböcker att gå tillbaka till. Jag har rätt bra koll på hur jag tänkte för 20 år sedan och till och med ännu längre tillbaka, även om jag inte minns allt så kan jag som sagt kolla upp det mesta.  Däremot skulle jag gärna göra den där tidsresan omvänt, om det gick.

För som vuxen har jag många gånger tänkt på att jag skulle vilja gå tillbaka i tiden och berätta för mitt yngre jag att det ordnar sig. Det blir bra. Du duger. Det finns en plats för dig där du passar in. Det ordnar sig. Du blir glad igen (med risk förstås för att det skulle bli som i Fucking Åmål*, men i alla fall). All den oro och alla de dumma tankar jag gick och bar på som tonåring och ung vuxen och inte visste vart jag skulle ta vägen med - tänk om jag hade kunnat få lite hjälp av mitt äldre jag!
Fast jag minns faktiskt en gång när det kanske hände, när jag var tretton fjorton år.  I en känslig ålder och en känslig situation, när jag stod och tittade mig i spegeln och bara hatade allting. Allt var fel och jag var fulast i världen. Speciellt munnen var ful, stor och med tjocka läppar. Hopplöst. Och då hörde jag en röst - inom mig? nånstans i alla fall, och det var inte en röst jag kände igen - som tydligt och klart sa:
- Du kommer att växa i ditt utseende.
Bara sådär. Och bara det. Jag kommer ihåg att jag kände mig lite tröstad just då. Även om jag sen glömde bort den där rösten och vad den sagt och under årens lopp hann med att ganska många gånger beklaga mitt ansikte och min kropp. Tills jag en dag var vuxen och kunde konstatera att jag faktiskt hade vuxit i mitt utseende och till och med kunde tycka om det jag såg i spegeln. Och tycka om mig själv.

Tillbaka till Natt. Den skrevs som sagt nästan i par med En av oss. Men där slutar likheterna. En av oss åkte in i låtskafferiet och stannade där, medan Natt tog sig vidare från demostadiet och hamnade på min debutskiva 2007.
Och hade jag haft mitt äldre jag till hands 1983 när jag nästan spelade sönder FJKs LP Kungens Kobra så hade jag kunnat berätta för mig själv att det skulle komma en dag när mina idoler faktiskt skulle vara med och sjunga på min skiva, i en låt jag skrivit själv. Fast det hade jag förmodligen inte trott på. Men så blev det i alla fall, och det är den inspelningen du kan höra här.
Det fina arrangemanget är gjort av Gunnar Nordén, som också har producerat hela skivan (och mina andra skivor med för den delen). Gunnar medverkar på gitarr och bas, Mats Persson spelar trummor och Niklas Sundén dragspel. Och i kören hör du förutom Anders Forsslund, Christer Jonasson, och Mats Klingström från FJK även Maria Lindström, Anna Eriksson Bernhorn och Lolita Ray.

Jag tycker så mycket om den här visan. När jag lyssnar på den kan jag fortfarande upptäcka nya saker i arrangemanget. Och den är en källa till tröst.
Så vem vet - kanske det inte var så att visan kom av sig själv? Den kanske helt enkelt blev skickad till mig av mitt mycket äldre jag...

Foto: Gunnar Nordén.

*) Här syftar jag på scenen i filmen Fucking Åmål när Agnes är förtvivlad och ligger på sin säng och hennes pappa tafatt försöker trösta henne med att säga att det blir bättre sen, när hon blir vuxen. Och Agnes replikerar: "Jag är hellre glad nu än om 25 år!"

Lucka 20

Nu öppnar jag lucka 20 i julskafferiet.

Urban Cowgirl är en countrypastisch, och ett tidsdokument*. Som det brukar heta: "Alla likheter med verkliga personer och platser är helt slumpartade" - fast i det här fallet har verkligheten i alla fall inspirerat.

Jag tror att det började 1998 eller 1999. Jag hade läst en artikel i en tidning, där en kvinna skämtsamt beklagade sig:
- Det spelar ingen roll att jag har ett jätteroligt jobb där jag får utvecklas, att jag har hög lön, att jag reser mycket eller att jag bor bra. När jag är hemma och hälsar på är det enda de frågar när jag ska gifta mig och slå mig till ro.

Min fantasi gick igång direkt. Jag fick massor av bilder i huvudet, och jag tror att visan föddes där och då. Det gick fort att skriva den, och det var väldigt roligt. I refrängerna lät jag huvudpersonens släkt och vänner ställa frågan "Varför är du inte gift?" "Varför är hon inte gift" medan hon själv fick berätta historien i verserna. Visan blev nästan som en liten teaterpjäs. Att det skulle bli en countrypastisch var givet från början, melodin som kom tillsammans med bilderna inbjöd till det. Och titeln Urban Cowgirl (som jag helt fräckt stulit från filmen Urban Cowboy) förstärkte den idén. Jag försökte också hitta schablonbilder från gamla countrylåtar och melodramatiska romaner för att förstärka det här. Bilderna blev kanske mer till karikatyrer i visan, men jag tillät dem att vara det.

Urban Cowgirl hade en given plats i Den Mänskliga Faktorn. Där sjöng jag den vintern och våren 2000, men sen åkte den in i låtskafferiet. Och där låg den fram till 2003 och Lill-Britt Siv.

När vi bildade Lill-Britt Siv bestämde vi att vi skulle koncentrera oss på egna låtar först och främst. Ja, med tiden smög sig den ena efter den andra coverlåten in på repertoaren, men från början var det alltså eget material som gällde. Som jag tidigare berättat i lucka 7 var Vem som helst självklar från allra första början. Sen satte jag igång med att inventera. Och så hittade jag Urban Cowgirl. Kanske den skulle passa oss? Ja det gjorde den, som hand i handske.

Vi spelade den på de allra flesta av våra spelningar, och det var lika roligt varje gång. Med tiden fick den internt smeknamnet Urban (med svenskt uttal). Och  när det blev dags att spela in vår första ep 2004 var den med. Björn Zetterqvist kom med sin inspelningsutrustning till vår replokal i Fryshuset och där spelades alla låtarna in. Och det är den inspelningen du hör här. Bilderna i filmen är tagna av Rhys Jones, förutom spelbilden (från Liljendalvisan i Finland) där fotografen är okänd.

God-Britt Jul! 
Stående fr v Grå-Britt Sträng, Loll-Britt Pop och Stil-Britt Fin. 
Sittande Lugn-Britt Loj. 
Foto: Jonas Norén.

*) 1998 var det fortfarande mobiltelefoner som gällde, och långt ifrån alla hade en. Och en lön på 40 000 kronor räknades som väldigt hög. Det här skulle ju snabbt ändras, visade det sig. Mobiltelefonerna blev fler och fler och nyare och nyare, och sen kom ju surfplattor och smartphones. Så när Urban Cowgirl togs upp på Lill-Britt Sivs repertoar fick hon så småningom en rejäl löneförhöjning till 60 000. Men mobiltelefonen fick vara kvar.

Lucka 19

Nu öppnar jag lucka 19 i julskafferiet.

På lina är en visa som handlar om artistyrket.

Det började 2005. Jag hade precis hört Mikael Wiehes "Lindansaren" på radio och funderade på hur det skulle bli om perspektivet ändrades - om det blev ombytta roller. Hur skulle lindansarens berättelse låta? Den ville jag skriva, tänkte jag. Så fick jag bilden av en lindansös i huvudet, och så kom en melodi. Och orden "Jag går på lina". Sen kom en mening: "Musiken har tystnat, sekunderna går och det enda jag hör är mitt hjärta som slår". Och sen var det tvärtyst.
Jag försökte ett tag. Lät den ligga. Tog fram den igen. Det blev inte till nånting och till slut lät jag den bara vara. Jag hade annat att göra:  jag skrev andra visor, jag höll på att planera inspelningen av mitt första soloalbum och jag for runt på spelningar med Lill-Britt Siv. Men jag sparade texten. Jag hade vid det här laget samlat på mig en hel bunt med textfragment och låtskisser från lappar och kollegieblock och samlat dem i ett arkiv i datorn, och På lina fick plats där. Och livet gick vidare.

Ett år tidigare hade jag tagit mod till mig och ansökt om medlemskap i SKAP.* Och blivit godkänd och invald. Som medlem hade jag bland många andra förmåner också möjligheten att ansöka om vistelse i föreningens lägenhet i Almunecar i södra Spanien - för att skriva och skapa musik.

Nu hade det hunnit bli 2007. Jag hade släppt mitt debutalbum, farit runt på promotionturné och haft releasefest, repeterat och spelat på konserter och festivaler - solo med min kompgrupp, och tillsammans med Lill-Britt Siv. Och däremellan också försökt upprätthålla ett vardagsliv - vara mamma, laga mat och städa. Och läsa in talböcker, vilket är mitt jobb vid sidan av musiken och skrivandet.
Under våren hade jag hunnit med att slänga in en ansökan till SKAP om en period i lägenheten i Almunecar. Jag hade sökt ett par gånger tidigare men inte blivit utvald, men nu var det tydligen min tur för jag fick besked om att jag tilldelats en tvåveckorsperiod runt månadsskiftet augusti/september. Jag blev jätteglad, förstås. Och det hektiska livet fortsatte under våren och sommaren.

Det var en ganska sliten liten låtskrivare och artist som landade på Malagas flygplats i slutet av augusti. Jag hämtade ut hyrbilen, packade in väskan och styrde kosan österut längs kusten. Efter den första nervositetsattacken: "Jag kör bil i Spanien! Jag vet inte vart jag ska!" så lugnade hjärtat ner sig och jag kunde njuta av bilfärden - den vackra utsikten, förväntan inför de två veckorna som jag hade framför mig, och lite också stoltheten över att jag faktiskt bemästrade bilen och kartläsningen i främmande land.  Jag hade planer: jag skulle ta mig runt i omgivningarna med bilen, åka till Granada och se Alhambra. Kanske sola och bada. Och skriva.
Så småningom kom jag fram till Almunecar och lägenheten, och eftersom det började bli sent och jag var ganska trött gick jag och la mig efter en enkel middag. Jag somnade till ljudet av vågorna.

Nästa morgon vaknade jag till cikadornas surr och en sol som strålade från en klarblå himmel. När jag skulle ta mig ner till butiken för att handla frukostmat hade nyckeln fastnat i låset på insidan av dörren. Mina kunskaper i spanska begränsade sig till Si och Gracias. Hur man sa Låssmed hade jag ingen aning om. Och det var söndag, vilket betydde att kansliet på SKAP var stängt så jag hade ingen att be om hjälp. Nå, lägenheten var bekväm och hade en stor terrass så det gick väl ingen större nöd på mig där. Förutom att jag inte hade nån mat. Vad göra?
Till slut bestämde jag mig för att lita till försynen och de goda makterna. Jag sköt till dörren försiktigt. Sen rusade jag nerför alla trapporna och nerför backen till närmsta MiniMarket och provianterade. Inom fem minuter var jag uppe i lägenheten igen. (Jo, dörren gick att låsa inifrån. Men det gick inte att ta ut nyckeln. ) Det blev en söndag på terrassen med en god bok. Inte så illa det heller, förstås.

Det ordnade sig med låset. Låssmeden kom dagen därpå, och under resten av min tid i Almunecar fungerade allt som det skulle. Ja, utom bilen då förstås. Den gick inte att starta. Bilfirman i Malaga skickade en mekaniker som förklarade att batteriet var slut och behövde laddas. Jag körde runt i två timmar i omgivningarna, och tänkte: Nu laddas batteriet! I morgon far jag till Granada!
Men bilen vägrade starta nästa dag - och då gav jag upp.** Jag började tro att det var meningen att jag skulle hålla mig lugn och stilla där jag var.
Jag lyssnade till vågorna. Jag sov länge. Jag gick promenader och utforskade de närmaste omgivningarna till fots. Och jag plockade fram datorn och öppnade mitt arkiv med låtfragment och idéer. Klickade mellan dokumenten. Och där kom visst nåt jag kände igen...jag hörde en cirkusorgel: På lina.
Jag skrev färdigt den i Almunecar. Den fick en refräng, och då lossnade det. Orden kom självmant och la sig tillrätta och när visan var färdig märkte jag att jag inte bara skrivit lindansarens visa, det var en visa som handlade om artistyrket. Inte just min specifika historia utan mer om hur det är att uppträda. Om rampfeber, förväntningar och anspänning. Om glädjen över att stå på scenen och få kommunicera med en publik, när hjärtat bultar och närvaron är total. Och om tomheten när allt är över, hur ensamt det kan kännas när applåderna tystnat och strålkastaren släckts.

Jag har haft rampfeber. Benen har skakat och tungan har klistrat fast sig vid gommen.  Jag har varit nervös och rädd för att rösten inte ska hålla, att jag ska glömma bort repliker, att jag ska tappa bort danssteg eller snubbla och ramla, att jag ska spela fel eller sjunga falskt. Men när jag har klivit in på scenen har de där spökena försvunnit, bleknat bort i takt med musiken och glädjen över att jag är där. Ungefär som när jag satt i bilen och skulle ta mig från Malaga till Almunecar.

Det blev två lugna veckor. Jag promenerade. Jag lyssnade till vågorna. Och jag skrev. Jag for hem utvilad, och med sex nya visor i bagaget.

Tack, SKAP!

På lina hamnade sen på mitt soloalbum nummer två (Vem som helst), och det är den inspelningen du hör här. Gunnar Nordén har producerat. Per Rosenius spelar orgel. Vi spelade in orgeln i Söderledskyrkan, och i studion la jag sång och lite klockspel.
Bilden är  Jean-Louis Forains "Lindansaren" och är lånad härifrån.

*) SKAP är Sveriges intresseförening för yrkesverksamma kompositörer, textförfattare och bearbetare. Föreningen bildades 1926 som "Svenska Kompositörer Av Populärmusik". Läs mer på SKAPs hemsida.
**) Bilen startade inte någon mer gång. Bilfirman hämtade tillbaka den med bärgningsbil och ordnade med en taxi som skjutsade mig till flygplatsen när det var dags att resa hem.

Lucka 18

Nu öppnar jag artonde luckan i julskafferiet.

Bara när jag blundar är en popdänga med motsättningar.
En sorglig historia i glatt upptempo. Sommar och sol - och gråt i hjärtat.

Nån gång när jag var i tonåren läste jag en berättelse där en person var allvarligt sjuk och hade gått igenom en operation.
Efter operationen var det någon som frågade om det gjorde ont i såret. Och svaret blev:
- Bara när jag skrattar.

Jag undrar om den där meningen fanns i bakhuvudet 1998, när jag traskade runt på trottoarerna i Stockholm. Solen strålade, asfalten dammade och hustaken blänkte mot den blå himlen. Kanske stannade jag vid ett övergångsställe, och kanske blundade jag då en kort stund i den starka solen? Jag har i alla fall ett klart minne av att det var vid Stureplan som orden "bara när jag blundar" kom till mig.  Och sen utspelade sig hela historien i mitt huvud.
Jag gnolade "jag vill inte se dig" medan jag tittade noga på varenda en jag mötte och försökte utröna om personen ifråga bar på en hjärtesorg. Jag såg förmodligen rätt konstig ut.
När jag kom hem var låten färdig.

Under sommaren och hösten hade jag spelat ihop med två gitarrister - de var egentligen tre, men de alternerade med varandra beroende på när de hade tid. Jag hade i alla fall alltid två som backade upp mig. Nu när jag hade en poplåt behövde jag ett popband. Två av gitarristerna - David Härenstam och Mauro Godoy - tussade jag ihop med basisten Bosse Bjerkerot. En trummis var snart också med i gänget - Thomas Ristrand hette han. Så började vi repa. Och på senhösten spelade vi in vår första singel: Bara när jag blundar. Med Niclas Tinnborg som tillfällig förstärkning på keyboard och  Jerker Eklund som tekniker. Vid det laget hade vi också ett namn: Paradis.
Vi hade releasefest på Cliff Barnes på Norrtullsgatan i december. Sen fortsatte vi repa in fler låtar - singeln hade renderat ett visst intresse från förlag och skivbolag, så vi spelade in en demo med sju låtar som jag skickade vidare.
Men mer än så blev det inte. Vår första singel blev vår enda, och vi tog oss aldrig ur replokalen mer än den där gången i december 1998. Under 1999 gled vi isär. Jag fortsatte att jobba med Bosse Bjerkerot, och på hösten -99 var vi i full gång med att arrangera och producera Den Mänskliga Faktorn. Och därefter blev det visscenen för min del.
Min popkarriär alltså. Kort och mestadels undanskymd. Men vi hade roligt.

Och Bara när jag blundar? Den åkte in i låtskafferiet.

Där låg den utan att nån frågade efter den. I 15 år. Tills en dag för nästan ett år sedan...
Thomas Lundin, medspelare i "Tankar från en väntsal", hade hört låten en gång och gillade den. Nu skulle han medverka på en samlings-cd i samband med en sommarturné 2014 och ville gärna ha med Bara när jag blundar på skivan. Kunde jag möjligtvis tänka mig att ändra lite i texten så att den blev mer uttalat somrig?
Det kunde jag.
Så blev den inspelad, och på själva midsommarafton sjöng Thomas den i TV4, uppbackad av kapellmästare/turnéledare Thomas Enroth med band. Och sedan ljöd den från sommarscenerna i Svenskfinland, och den tog sig till och med in på Danslistan i YLE Radio Vega och stannade där i några veckor.
Så kan det gå för en liten popdänga som en gång för längesen fötts på asfalten i Stockholms City och sedan blivit gömd och nästan glömd.
Tack, bästa Thomas för att du gav den nytt liv!

Thomas sommarversion (klipp från TV4) hittar du här.

Paradis lyssnar på mixen 1998. Fr v Bosse Bjerkerot, Thomas Ristrand, 
David Härenstam, jag själv och Mauro Godoy. Vi är koncentrerade...

...och det är Jerker Eklund också när han kollar våra reaktioner.

Lucka 17

Nu öppnar jag sjuttonde luckan i julskafferiet.

En av oss hör nog också till kategorin filosofivisor.

Jag är övertygad om att människor är varandras speglar. Vi kan känna igen oss i varandra, bara vi vågar se bakom det ytliga.
Det är så lite som skiljer våra öden åt.

Tiggaren jag möter i tunnelbanan skulle lika gärna kunna varit jag.
Kvinnan vars framgång jag beundrar - hon bär på sorger jag inte vet något om.
När jag tycker som mest synd om mig själv finns det säkert människor som avundas mitt liv.

Vi är inte bättre. Inte heller sämre. Vi är olika men likadana.Vi hör ihop.

En av oss skrev jag 1999.
Jag hade haft en period där jag mest bara skrivit om romantisk kärlek - visor, popdängor och dansbandslåtar - och jag tror att jag behövde skriva något annat, tänka i andra banor och tongångar.

Vi bodde på Östermalm då - en stadsdel där det bor många väldigt välbärgade. En stadsdel som jag haft väldiga fördomar mot innan vi flyttat dit. Jag tänkte att det skulle vara tråkigt. Jag tänkte att det skulle vara fullt av snobbiga människor som jag inte skulle ha något gemensamt med. Men lägenheten som vi bytte till oss var stor och ljus, och vi behövde verkligen utrymme. Jag fick väl försöka stå ut, tänkte jag.

Det blev inte så svårt. Vi hade trevliga grannar. Folk runtomkring i kvarteren kände snart igen oss och hälsade när vi möttes på trottoarerna. Det fanns fullt av små butiker och vi blev stammisar i flera av dem, och fick ännu fler bekanta att hälsa på och prata med. Det var som en småstad i storstaden, och efter ett tag var vi lika hemmastadda där som vi hade varit i kvarteren på Norrmalm där vi bott förut.
Bilarna som stod parkerade vid trottoarkanterna var av alla sorter och årsmodeller, och vår gamla Amazon såg ut att finna sig väl tillrätta i den brokiga mängden.
Jodå, visst fanns det guld och diamanter också. Det var ganska tätt mellan antikaffärerna, och vid privatskolan nedanför backen stannade fina blanka bilar och släppte ut prydliga barn i dyra kläder på morgnarna.
Men mina fördomar kom ändå på skam.

Jag såg mig omkring och upptäckte berättelserna.
Flickan i märkesjackan i tunnelbanans rulltrappa storgrät hela vägen ner till perrongen medan hon pratade i mobiltelefonen. Den lilla tanten med alla kassarna i kundvagnen sjöng högt för sig själv en tidig morgon på Karlavägen medan hon letade tomburkar i papperskorgarna. 
Nere vid Stureplan fanns uteliggarna och finansvalparna och festfolket.
Busschaufförer och spärrvakter hade livshistorier som kunde innefatta krig och flykt.
Att just mina barn fick gå i skolan och på dagis i trygghet var inte självklart, utan kanske bara en lycklig slump.

Jag funderade mycket. Över hur lika vi är bakom allt. I drömmar, längtan, sorg och glädje. Hur lätt det är att hamna snett. Det kunde lika gärna varit jag. Och hur lätt det är att glömma bort det, att bli hård och döma.
Orden "en av oss" snurrade runt i mig och fick fäste. Sen tog det inte lång tid förrän visan var färdig.

En av oss är en äkta skafferivisa. Aldrig framförd, bara inspelad i skissversion.
Jerker Eklund spelar gitarr.

Foto: Anna Bengtsson. Bilden lånad från www.vastsverige.com.

Lucka 16

Nu öppnar jag sextonde luckan i julskafferiet.

Eva och jag är en kabarémusikalvisa.
Från början hade den en annan titel och andra huvudpersoner. Berättelsen är, som det heter, baserad på en sann historia.

Det var en blå aprilkväll 1999. Jag satt på buss 62, på väg till Östermalm från Kungsträdgården. Vid Norrmalmstorg ringde min mobiltelefon. Det var min vän Arja och hon var mycket upprörd.

- Jag har precis lyssnat på radion, sa hon. Ett sånt där program där folk fick ringa in och berätta, och så var det en kille som ringde och han var så ledsen, han berättade att just fått veta att hans fru hade bedragit honom med hans bästa vän som han hade känt sen han var liten. Och vet du, den där programledaren, hon kunde inte ta emot det. Hon skrattade! Och han var så ledsen!

Arja var både arg och ledsen, och jag blev också väldigt berörd där jag satt på bussen och fick höra historien. Vi pratade ett tag till och sen la vi på. Bussen hade kommit upp förbi Karlavägen och jag gick av, och gick hem där mina barn väntade på mig. Vi kvällsfikade, jag läste saga för lillasyster och kollade att storebror hade gjort läxan och sen tittade vi en stund på TV han och jag. Klockan blev halv elva och det var dags att säga godnatt. Skola och jobb väntade dagen därpå.

Jag kunde inte somna. Jag låg i min säng och hörde stadsljuden, bilarna och bussarna och människorna som gick förbi. Rösterna. Och jag kunde inte släppa tankarna på killen som Arja berättat om. Han som nu förlorat både sin fru och sin bästa vän.

Nästa dag kom visan. Kanske hade den fötts under natten, eller redan kvällen innan. Redan från början tänkte jag melodin som en kabarévisa, med ett ganska snabbt tempo. Glättigt. Och jag hörde klarinetten som lika gärna kunde vara gråt. Visan hette Peter och jag.

Peter och jag kom med i Den Mänskliga Faktorn, där den sjöngs av Pontus Helander.

När föreställningsperioden var slut åkte den in i låtskafferiet. Och där låg den ett tag, och jag tyckte det var synd på berättelsen. Och jag tyckte om visan. Men den skulle ju sjungas av en man. Tills jag kom på att jag kunde ju skriva om texten litegrann, så att jag kunde sjunga den själv. Sagt och gjort.
Jag jobbade med den ett tag. Och så fick den en ny titel: Eva och jag.
Sen sjöng jag den på nästan varje konsert, och när det var dags att spela in debutalbumet var den självskriven.
Jag sjunger den fortfarande.

Ibland tänker jag på den där killen som Arja berättade om. Och hoppas att han har det bra.

På inspelningen medverkar Per Rosenius på flygel, Bosse Bjerkerot på bas, Gunnar Nordén på gitarr och manolin, Mats Persson på trummor och Andreas Andersson på klarinett.
Bilderna i filmen är fria bilder från Stock Photo.

Lucka 15

Nu öppnar jag femtonde luckan i julskafferiet.

Romantisk komedi är en sagovisa. Eller en sedelärande berättelse om livet. Eller en film...

Det började i alla fall med en saga.

När jag gick på Lärarhögskolan i mitten på 90-talet hade vi en väldigt bra lärare i metodik och didaktik. Hon var själv svensklärare, och hon pratade mycket om att gamla folksagor var grunden till modernt berättande inom litteratur, film och teater. Hon nämnde Stephen King som ett exempel.
Jag tyckte det var intressant och började se med nya ögon på böcker och filmer. Och när jag gjorde min praktik på Mediagymnasiet beslöt jag mig för att testa konceptet.

Jag gav eleverna följande dramaturgi (listan hade nog fler punkter, men det var ungefär såhär):

 * Huvudpersonen får ett uppdrag med tydliga instruktioner.
 * Huvudpersonen beger sig ut på uppdraget.
 * Huvudpersonen möter en angripare och blir lurad i en fälla. 
 * Huvudpersonen blir övermannad och oskadliggjord av angriparen. 
 * Vi tror att det onda har segrat.
 * Hjälparen träder in i handlingen. 
 * Angriparen blir övermannad och oskadliggjord.
 * Huvudpersonen räddas. 
 * Huvudpersonen och hjälparen begrundar situationen och pustar ut.
 * Det goda har segrat.

Och så frågade jag:
- Vilken film är det här?
Jag fick en massa olika svar, allt från Lejonkungen till James Bond. När jag sedan berättade varifrån jag tagit dramaturgin blev alla lika förvånade.
(Det rätta svaret? Rödluvan och vargen.)
Det gav upphov till många intressanta diskussioner. Och när jag träffade min lärare igen efter praktiken berättade jag om  min idé med listan, och diskussionerna, och hon tyckte att den lät bra och bad att få använda den. Då blev jag lite stolt.*

Jag tror att jag kanske hade den här händelsen och det vi pratat om i bakhuvudet några år senare, i början på 2000-talet när jag skrev visan. Idén kom några dagar innan jag skulle ha en spelning på Mosebacke, och den tog inte lång tid att skriva. Visserligen använde jag inte dramaturgin som jag hade gett mina elever men jag tror att sättet att tänka inspirerade mig. Sen vände jag ju allting ett par varv, och skruvade till det, men nog går det att känna igen sagan. Lämpligt nog hade jag i min komptrio** fantastiske Andreas Andersson som behärskar en massa blåsinstrument, däribland saxofon. Så ett saxofonsolo var ju givet i visan. Strax innan spelningen, när vi sågs och skulle testa ljud och gå igenom låtlistan, drog jag fram min nya visa. Vi spelade igenom den ett par gånger och samma kväll framförde jag den för första gången.
I publiken satt bland andra visartisten Maria Lindström som jag hade lärt känna det året (så det här måste alltså ha varit sent på hösten 2001 eller möjligtvis tidig vinter 2002). Och när vi pratade innan spelningen, hon och jag och några till, fällde hon de numera bevingade orden:
- Behovet att sjunga och spela är enormt. Frågan är om det motsvarar behovet att lyssna.
Ja, det var ju en fin sporre att få höra det uttalandet när man skulle upp på scenen strax därpå...

Visan fick heta "Den verkliga sagan om Rödluvan och vargen". Och under det namnet förvarade jag den i låtskafferiet, för dit åkte den ganska snart efter den där spelningen. Det blev inte av att vi framförde den nån mer gång - efter nåt år fick Andreas så mycket att göra på annat håll att han inte kunde vara med oss längre, och komptrion blev en kompduo istället. Och visan var inte riktigt densamma utan en saxofon.

Hösten 2008 hade jag tillsammans med Gunnar Nordén börjat skissa på soloalbum nummer två, och en dag i oktober kom jag plötsligt att tänka på den där gamla visan om Rödluvan. När Per Rosenius och jag var nere i studion föreslog jag att vi skulle testa att spela igenom den så att Gunnar fick höra. Sagt och gjort, och Gunnar gillade den och tyckte att den skulle vara med. Jag gick hem och finslipade texten, bytte ut några ord här och där, och så skrev jag  om melodin lite grann - vissa verser fick ett lite annat stuk.  Och när jag ändå var i ändringstagen fick visan en helt ny titel. Jag tyckte att "Den verkliga sagan om Rödluvan och vargen" var både för lång och för tråkig och platt. Jag hade kommit att tänka på min tid som lärare*** och min lista. Och titeln "Romantisk komedi" passade den nya versionen av visan mycket bättre.

På inspelningen medverkar Gunnar Nordén på gitarr, bas och klaviatur, Mats Persson på trummor och Andreas Andersson på altsaxofon. För vargtjuten svarar Anders Forsslund, Joakim Ohlsson och Mats Qwarfordt.
Bilderna kommer från en och samma free download-bild - jag har bara klippt ut delar ur den.

*) Den här metoden att bryta ner en berättelse i små beståndsdelar, som listan jag gjorde till mina elever, funkar utmärkt i många sammanhang. Det behöver inte vara en saga, det kan ju vara en berättelse vilken som helst. Jag har använt metoden när jag undervisat i låtskrivande och i textproduktion. Den funkar också omvänt - det vill säga man kan börja med en punktlista, som ett enkelt synopsis om man vill kalla det så, för att sedan bygga ut berättelsen/visan undan för undan.

**) De två övriga musikerna var Per Rosenius på piano och dragspel och Bosse Bjerkerot på bas.
 
***) Jag tog min gymnasielärarexamen 1996. 2001 lämnade jag läraryrket. Trodde jag. Men det var bara gymnasieskolan jag sa adjö till. Min verksamhet som lärare har fortsatt, jag har undervisat i både muntligt berättande, låtskrivande och kreativt skrivande på högskolor, folkhögskolor och enstaka kurser.